Bok.nu är en sida där man kan få boktips genom att betygsätta andra böcker. Och det är ju trevligt. Jag blev dock lite trött när jag tittade bland kategorierna. Där finns ”kvinnor” och ”kvinnoskildringar”, men inte ”män” eller ”mansskildringar”. Stor överraskning. Inte. Det är det gamla vanliga mönstret: det finns kvinnoöden men inte mansöden. Mansöden kallas nämligen livsöden.
När jag tittar på listan över vad jag läste förra året ser jag att det finns en del riktigt bra böcker där som jag knappt har nämnt. I början av året släpade jag hem en hög böcker av Mare Kandre från biblioteket. Tyvärr läste jag bara två av dem, men det är något jag tänker åtgärda vid nästa biblioteksbesök.
Den första jag läste var Quinnan och Dr Dreuf. I den ligger en plågad kvinna på analyssoffan och ur hennes mun talar kvinnor ur historien, från Eva och framåt, om förnedring, våld, begränsningar, att bli sedd som kropp utan hjärna eller inte alls. Dreuf är säker på sina plats till en början, jaha, ännu en hysterisk kvinna att behandla. Men kvinnan på soffan är inte bara ångest, hon är också uppror och han blir mer och mer obekväm. Det kan verka som ett enkelt sätt att plocka poäng att ställa en korkad och sexistisk psykoanalytiker vars namn såklart är ett anagram av Freud inför historiens kvinnors samlade smärta, men Kandre gör det med sådan skärpa och humor att det funkar hur bra som helst. Det var roligt att läsa samtidigt som det gjorde ont.
Bübins unge kommer jag faktiskt inte riktigt ihåg vad den handlade om, det var något om en flicka och ett ännu mindre barn. Men den har satt ett avtryck ändå. Varje gång jag tänker på den får jag en bild av solljus som är så starkt att det fräter bort allt. Liv, färg. Bara vitt och bränt blir kvar. (Du är vad du läser skrev om den idag också.)
I februari-mars blev jag inspirerad av en av Bokhorornas finlandssvenska period och läste Fem knivar hade Andrej Krapl av Hannele Mikaela Taivassalo och Stalins kossor av Sofi Oksanen. Båda mycket bra. Det gavs nyligen ut en ny bok av Oksanen, Baby Jane, och jag kommer absolut att läsa den.
I mars läste jag också The PowerBook av Jeanette Winterson, som nästan är en novellsamling men inte riktigt. Den gav upphov till det i efterhand ofta länkade inlägget Tulpanporr och har allt det jag tycker om med Winterson: lekfullheten, språkmagin, den alltid närvarande glädjen eller besattheten med att berätta historier. Den totala självsäkerheten.
Våren och sommarens höjdpunkt var John Ajvide Lindqvists Människohamn, som var nästan allt jag hade hoppats att den skulle vara och det är inte lite. En annan bok värd att nämna från sommarens läsning är Magic for Beginners av Kelly Link, en fantasynovellsamling som är minst sagt udda och oförutsägbar. Den följer inte direkt de vanliga regler för hur berättelser ska läggas upp, vilket ibland är bra och ibland förvirrande och lämnar en känsla av ofullständighet. Men klart är i alla fall att jag inte har läst något liknande. Man kan läsa samlingen här och jag rekommenderar att ni spanar in den.
Höstens höjdpunkt var antagligen Joyce Carol Oates Foxfire, om ett tjejgäng som försöker skapa sig en egen plats i tillvaron, oberoende av föräldrar, killar och andra som begränsar dem.
En boktoks tankar kommenterar roligt Twilight-böckernas svenska titlar, varav den senaste, Breaking Dawn, kommer heta Så länge vi båda andas: ”Väldigt opassande faktiskt om man tänker på att Edward inte har andats under de senaste 90 åren. Vampyrer behöver ingen luft.” Dagens fniss för mig.
Förresten petade jag på Night Watch av Sergei Lukyanenko i en butik nyligen och blev lite irriterad på ett av recensionscitaten på omslaget. ”Rowling russian style” eller något liknande stod det. Kom igen. Jag kan såklart ha fel, för jag har inte läst boken, men efter vad jag har hört om den och efter hur filmatiseringen var så gissar jag att den huvudsakliga grunden för att bunta ihop Night Watch med Harry Potter är ”öh, båda är fantasy”. Tröttsamt, ungefär som när en kritiker i DN buntade ihop Twilight och Harry Potter. Som jag skrev då: Att sätta in ett verk i ett sammanhang när man recenserar det är ofta en bra sak, men om man inte har tillräcklig koll på sammanhanget för att göra det bra kan man lika gärna låta bli.
Jag snodde en lista från Drömmarnas berg.
1. Vilken bok läste du senast?
Senaste boken jag läste ut var The Lies of Locke Lamora av Scott Lynch. Det var – hjälp – i slutet av december. Sedan dess har jag fortsatt att bygga på högen med halvlästa böcker.
Vilken bok ska du börja på härnäst?
Jag fortsätter med någon av de halvlästa, antagligen piratantologin Fast Ships, Black Sails.
3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
När jag räknade för något år sedan var det ungefär hälften av varje.
4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker “nu har jag kommit en fjärdedel”, “en tredjedel”, “hurra! hälften!” osv?
Jo, tankar som ”nu har jag läst en tredjedel” och liknande brukar dyka upp rätt ofta. Det beror inte på att boken är dålig eller så, det bara blir… Om boken är riktigt bra kan jag däremot sitta och tänka ”fan, bara 50 sidor kvar” och försöka läsa långsammare så att den inte ska ta slut så fort.
5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
Förr gick det ofta till så att jag gick omkring på biblioteket och plockade på mig det jag tyckte verkade intressant. Det har faktiskt skett en viss förändring sedan jag började bokblogga. Då började jag nämligen läsa många fler bokbloggar också, och jag har märkt att bokbloggare vars smak jag litar på påverkar mitt bokval mycket mer än andra utomstående faktorer numera. Sedan finns det såklart också några vänner vars smak hamnar i kategorin ”gillar hen det så gillar jag det säkert också” och recensioner och forumsnack på Catahya påverkar såklart ibland när det gäller val av fantasy. Men fortfarande är valen rätt spontana. Tips från tidningar/bloggar/kompisar bidrar till den eviga ”vill läsa”-listan, men vad jag sedan faktiskt läser har inte alltid så mycket att göra med den.
6. När blir en bok för lång?
När den innehåller för få intressanta sidor.
7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
Läser på engelska gör jag om boken inte finns på svenska, om jag har fått höra att översättningen inte håller måttet eller om jag är tillräckligt intresserad av författarens språk för att vilja uppleva det i original. Annars har jag inget emot att läsa översättningar. Det är mest bekvämt att läsa på svenska och så finns den en ekonomisk aspekt också: det finns ju mycket större utbud på svenska än på engelska på biblioteken.
8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
Jag brukar inte syssla med sådant. Men den jag har blajat om flest gånger är antagligen Tyngd av Jeanette Winterson. Seriöst, tysta mig nästa gång jag nämner den.
9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?
Jag tycker inte om att inte läsa ut böcker, så nästan alla jag påbörjar slutför jag också förr eller senare. Är de tråkiga så kommer jag antagligen slarvläsa dem, men de ska läsas ut.
10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Den genre det finns mest av är antagligen fantasy. Genusrelaterad facklitteratur finns det också en hel del av. Däremot är det ont om deckare och ännu mer ont om dramatik.
Jag skrev någon gång förut att jag tänkte samla på mig eller läsa alla böckerna i Canongates mytprojekt. Det har blivit si och så med det, men nyligen läste jag ryske Victor Pelevins bidrag till projektet. Myten han valde att inspireras av var den om minotauren i labyrinten och boken heter The Helmet of Horror.
The Helmet of Horror har ett udda upplägg. Några personer vaknar upp i varsitt rum, som är placerade i labyrintliknande omgivningar. De vet inte hur de har hamnat där, men de har varsin dator så att de kan kommunicera med varandra. All text i romanen består av vad de skriver till varandra i ett chattrum. De försöker reda ut vad som har hänt och så smått lära känna varandra, men någon censurerar delar av det de skriver. De kan inte ens vara säkra på att de andra de talar med faktiskt är i samma situation och inte samarbetar med moderatorerna. Vad är labyrinten? Hur kommer man ut? I sitt sökandet efter svaren tas läsaren med på en snårig stig där de till en början ganska konkreta frågorna glider iväg till att handla om medvetande och verklighet och hur dessa skapar varandra.
Jag känner lite att jag egentligen borde läsa The Helmet of Horror igen innan jag skriver om den, för jag tror att en hel del av den gick mig förbi. Det är en smart och krävande roman, fylld av filosofiska resonemang och rik på symboler, där jag fick läsa flera stycken flera gånger för att vara någorlunda säker på att hänga med. Jag behöver däremot inte läsa om den för att vara säker på hur rolig den är på ett lågmält och ironiskt vis och vilken fascinerande väv Pelevin har skapat. Jag rekommenderar den.
Förresten beställde jag nyligen Girl Meets Boy av Ali Smith och The Fire Gospel av Michel Faber, som också ingår i projektet. Ska bli kul att läsa.
1 kommentar