Ständigt denne Edward
Senaste veckorna har jag sett ett antal bokbloggare typ tala i tungor och fullkomligt dregla inför släppet av Stephenie Meyers Breaking Dawn, den fjärde boken om kärlekshistorian mellan klumpiga, bräckliga människan Bella och allmänt perfekta (eh) vampyren Edward. Bokhora-Helena frågade sig ”Vad ÄR det med Stephenie Meyers böcker som förvandlar i vanliga fall fullkomligt resonabla, vuxna, stadgade kvinnor till dyrkande hysterikor?”
Jag undrar också. Nyfiken på vad all uppståndelsen berodde på köpte jag Twilight (Om jag kunde drömma heter den på svenska), den första boken i serien. De första hundra sidorna var jag inte alls imponerad. Är folk hysteriska över det här, denna halvtaskigt skrivna och trögstartade berättelse? Men sedan… Det tar emot att erkänna det, men jag trillade dit också. Någonstans smög sig en fjortiskryddad besatthet på och jag fick hindra mig själv från att köpa nästa bok. Inte pengar på sånt just nu.
Meyers språk är inte särskilt bra. Bland annat lider hon av adjektivsjukan, i synnerhet i dialogerna. Allvarligt, nästa gång jag får läsa att Edward ”chuckled darkly” vet jag inte vem jag kommer slå.
Jag gillar inte Edward. Han är irriterande. Det är fånigt att han beskrivs som så himla perfekt. Visserligen är det genom Bellas ögon man får se honom, och hon är ju totalbesatt, men det känns ändå jävligt töntigt. Att han är överbeskyddande skulle väl kunna få passera, men att han är så bossig mot Bella är otroligt störande. Och det blir ju inte bättre av att Bella inte har något att sätta emot, protesterar hon kan han tvinga henne rent fysiskt eller bara se henne i ögonen tills hon tappar bort sig själv. Öeeehhhhglööööhh.
Böckerna har fått en del skit för den sneda maktbalansen – hjälplös tjej, stark och mäktig kille som kan allt. Inte så fräscht, nej. Visst kan man se det som att det inte handlar om kön utan snarare om människa/vampyr, men det funkar inte för mig. Det är för svårt att bortse från när det finns så många andra berättelser som romantiserar den makten och framställer överdriven svartsjuka, överbeskyddande och allmänt maktutövande som uttryck för kärlek.
Så vad är det jag gillar? Tja, när Twilight väl kommer igång är den spännande. Men mest tror jag att det är känslan av besatthet som smittar av sig. Jag gillar att Bella är besatt. Hennes kärlek och attraktion till Edward är inte skildrad som särskilt fin eller romantisk, utan snarare så att hon okontrollerat slänger sig på honom trots att det är farligt.
I våras tittade jag en hel del på tv-serien Roswell och funderade på vad det egentligen var jag gillade med den. Jag kom fram till att den är jävligt bra på att skildra en viss känsla så att jag känner den också. Ni vet, känslan när man är nära någon man vill ha, inte så nära att man rör vid varandra men ändå så nära att det ilar och klittlar i huden. Den känslan. Den finns tonvis av den i Twilight också och den är beroendeframkallande.
Andra bloggar: stephenie meyer, twilight, edward cullen, bella swan, vampyrer, kärlek
7 kommentarer
Nu har jag funderat på det här. Jag håller helt med om att det finns fiktion som lyckas fånga den där känslan, och som får en att själv känna likadant. ta My so-called Life, t.ex. Som fjortonåring blev jag förälskad i Jordan Catalano (huvudpersonen Angelas stora crush). faktum var att samma sak hände för ett par år sedan när jag såg serien på nytt. Inte för att jag skulle vilja ha honom även om jag kunde få honom (om han fanns på riktigt och allt det där), utan för att seriens skapare så skickligt lyckas förmedla Angelas sätt att se på honom att jag blir alldeles hjärtfladdrig framför skärmen. För att jag så helt och fullt identifierar mig med Angelas sätt att se på honom just då.
Men det här händer liksom aldrig med Bella och hennes sätt att se på Edward. Ja, hon är besatt, men jag tycker bara att det är läskigt, för att edward är så läskig. (och kanske är det här ett tecken på att Stephanie Meyer inte riktigt lyckas med det hon borde lyckas med)
Jag måste ju inte bli serverad en både snygg och sympatisk karaktär för att bli knäsvag, men jag måste få mig serverad en kärlekshistoria som väcker någon form av identifikation i mig. Jag måste kunna känna att jag för en stund är Bella som ser så där på Edward, men det kan jag inte. I stället satt jag och förmulerade mig om exakt på vilka sätt jag tycker väldigt illa om deras förhållande och boken i övrigt.