Bokhantering och klotter
Hos Bokhora diskuteras resultatet av en omröstning om hur man behandlar sina böcker. För mig är det otänktbart att vika hundöron eller skriva i mina egna böcker. Sådant gör jag bara i de biblioteksböcker som redan är slitna och klottriga. (Vilken ursäkt, liksom. De är redan förstörda så det gör inget om jag förstör dem ännu mer.)
Pluggrelaterade låneböcker finns det ofta klotter i, i synnerhet i facklitteraturen men också i de skönlitterära verk som ofta är föremål för analys. Ibland kan jag sitta och fantisera om personerna som har strukit under och gjort anteckningar i marginalen och gissa vad de höll på med. Ibland verkar de ha gått samma kurs, eller en liknande, som jag, ibland verkar syftet ha varit att göra en specifik analys.
Ibland hittar jag fånerier på oväntade ställen, som i Kamalas bok av Inger Edelfeldt:
Ett eget rum av Virginia Woolf som jag lånade till grundkursen i litteraturvetenskap var rätt klottrig. Jag tyckte att det var roligt att någon hade strukit under precis de stycken som jag själv tyckte mest om. (För något år sedan gjordes det förresten en utställning med marginalklotter ur just den boken, och Hypergraphia har ett roligt inlägg om att läsa mellan raderna i en bok om sex.)
Jag blev något förvånad över att vissa har sina böcker i påsar i väskan för att skydda dem. Jag brukar försöka vara försiktig med de böcker jag släpar omkring, men inte så. Men i och för sig är det oftast biblioteksböcker och inte mina egna jag drar omkring med. Det är dubbelt, det där. Å ena sidan känns det inte så farligt eftersom det inte är mina egna, å andra sidan är det taskigt att slita på böcker som andra också ska läsa. En gång glömde jag en biblioteksbok på tåget till Linköping. The horror! Jag fick krypa till korset och köpa en ny.
Det är inte ovanligt att jag äter något medan jag läser, men trots att jag är så klantig i vanliga fall brukar jag lyckas undvika att kleta i böckerna. Några skills har jag i alla fall, hah.
6 kommentarer
Jag har en väska som färgar böcker blå, så den undviker jag att använda när jag bär med mig böcker som jag har lånat av någon vän. Mina egna böcker far ofta rätt illa, jag viker massor av hundöron, och spiller chokladsmulor och te. Men jag antecknar aldrig i böcker, och stryker aldrig under, inte ens i kurslitteratur. Det stör bara.
Det roligaste jag har sett i en lånebok var en mystisk fläck, och så hade någon ritat dit en pil och skrivit ”mjukost”.