“Du läser mycket”, sade mannen i kassan i den lilla butiken där jag numera brukar hämta paket.

5 kommentarer

Jag pratade just i telefon med Johan Theorin. Hihi. Han var trevlig.

Och varför gjorde jag det? Jo, juryn för Catahyas novellpris tycker att han skrev den bästa bland svenskspråkiga fantasy-, sf- och skräcknoveller förra året. Motivering:

“Endast jag är vaken” är en morbid komedi som förenar 1800-talets sagotradition med den moderna blodiga skräckberättelsen. Invånarna i en nybyggd idyll får se sin strävan efter materiell och fysisk säkerhet slå tillbaka mot dem själva. Det är något både karikatyrartat och charmigt över dem, dessa representanter för en samhällsklass och ett sätt att leva som många eftersträvar, men även något överspänt med deras präktighet. Med skräckblandad förtjusning följer man Theorin när han stänker blod på deras livspussel.

“Endast jag är vaken” publicerades i antologin Mardrömmar i midvintertid och andra morbiditeter från det lilla förlaget Schakt. Tyvärr verkar Schakt ha försvunnit - hemsidan finns i alla fall inte kvar. Det är synd. Flera av de noveller som hängde med till juryns slutdiskussion fanns just i Schakts antologier. De hade fin roll att spela när det gäller svenska skräcknoveller.

En annan av förra årets fantastiknoveller som hängde med till slutet i juryns diskussion är “Skrothögens härskare” av CJ Håkansson. Den finns i Eskapix nr 4 och rekommenderas till folk som inte är lättäcklade. (Däremot är det inte hans bästa novell. “Den brända jorden” i Eskapix nr 5 smäller högre.)

Andra bloggar om: johan theorin, novellpris, noveller, skräck, fantastik, catahya

2 kommentarer

Jag har just läst The Castle of Otranto av Horace Walpole, boken som formade 1700- och 1800-talens gotiska romaner och därmed är en viktig föregångare till våra dagars skräcklitteratur. Som litteraturhistoriskt fenomen är den och dess inflytande jätteintressant. Som enskilt litterärt verk är den skit. Den är verkligen hur tråkig som helst. Så här skrev jag i en recension som dyker upp på Catahya om någon vecka:

The Castle of Otranto börjar med att en enorm hjälm faller ner från himlen och gör mos av en ung man som just ska gifta sig. Mannens far, prins Manfred, får då iden att själv gifta sig med den blivande bruden eftersom hans egen fru inte verkar kunna få flera barn. Så börjar rännande i mörka källare och allmänt konspirerande, det dyker upp folk som inte alls är vad de verkar vara och det spökar då och då.

The Castle of Otranto är ett exempel på att böcker inte alls behöver vara bra för att ha stor litteraturhistorisk betydelse. Handlingen är klumpigt tillyxad, språket är trögt i mina nutida ögon och karaktärerna rätt ointressanta med sina hysteriska beteenden och svamliga dialoger. Skulle jag sammanfatta boken med ett enda ord så är det tråkig. Den är helt enkelt jättetråkig, trist och livlös. Tur att den är kort, för inte ens de fåniga övernaturliga inslagen lyckas liva upp den, utan de känns bara konstiga. (Som sagt, det dök upp en jättelik hjälm ur ingenstans…) Så läs för all del The Castle of Otranto för att den är historiskt intressant och viktig, men inte för dess skönlitterära värde för sådant har den inte mycket av.

Nu ska jag för övrigt vara barnslig och avslöja att det jag tyckte var roligast under läsningen var hur bekanta ord användes på lite andra sätt…

Bianca shrieked, and cried, “Help! help! the princess is dead!” Manfred started at this ejaculation, and demanded what was the matter?

Andra bloggar om: gotik, skräck, horace walpole

3 kommentarer

Nu är jag glad. Jag sitter och korrläser Catahyas kommande novellantologi och jag är glad för att jag har läst nästan hälften och hittills tycker jag om allt. Det här blir något annat än den förra antologin, Vinter & hav. Jag tycker om den också, men den är väldigt ojämn. Den har en del bra noveller men också en del sugiga. Den nya är jämnare. Och den är bra.

3 kommentarer

“They’s gone now!” came the lookout’s cry.
  “They’s gone now?” yelled up the Pirate King. “My God, man, you went to Eaton! Speak the Queen’s English!”
  “Your pardon, Sir”, shouted down the lookout. “Brevity being the soul of wit, I thought the signal more important than the noise. The females - strange indeed, Sir - who formerly lay about the rocks in the estuary seem to have departed.”
  “See your brevity is occasionally nuanced with conjunctions and gerunds”, said his commander.
  “Aye aye, Sir!” yelled the lookout. “And a pleasant day to you, too, Sir!”

Fast Ships, Black Sails är en novellantologi med piratberättelser av 20 olika fantasy- och sf-författare. Skojigt. Stycket ovan är taget ur “Avast, Abaft!” av Howard Waldrop.

Kommentera!

Nyligen läste jag en bok som jag tyckte väldigt mycket om och på slutet tyckte jag att författaren knöt ihop saker fint. Tills den knöt alldeles för mycket.

Jag tycker verkligen inte om när författaren på slutet låter flera centrala figurer glömma bort det mesta som har hänt. Det får mig att känna mig väldigt lurad, som om det bara var påhittat alltihopa. (Eller det är ju påhittat, men ni fattar hur jag menar.)

Om jag har följt några karaktärer genom en berättelse och författaren sedan trollar bort allt det ur deras minnen, är det för mig nästan lika illa som om författaren på sista sidan skulle meddela att “höhö, det hände egentligen inte”. Fusk och bedrägeri. Jag gillar det inte ens när det, som i boken jag nyligen läste, faktiskt passar bra in i handlingen att göra så.

3 kommentarer

Via Catahyas litteraturforum hittade jag den här samlingen omgjorda omslag till fantasy- och sf-böcker, som jag har suttit och fnissat åt en stund: del 1, del 2, del 3. Underbara.

Ett annat roligt omslag, som dessutom är riktigt, har den här boken som Daniel köpte på Kontext. Mycket fnissframkallande.

4 kommentarer

Wow. Jag tror att jag just har slagit rekord i dålighet när det gäller den här stackars bloggen, men förhoppningsvis blir det ändring på det den närmaste tiden. Jag känner mig helt enkelt sugen på att skriva om böcker igen. Antagligen hade den nördiga helgen (Kontext) något med saken att göra.

Jag har säkert klagat tidigare över att jag inte läser klart saker. Det har bara blivit värre. Jag tror att jag just nu har en hög med runt nio påbörjade böcker. Och det är bra böcker, ibland riktigt bra, som jag av någon anledning ändå segar med. Om jag tänker tillbaka på de böcker jag faktiskt har läst ut snabbt det senaste halvåret så ser jag ett antal gemensamma nämnare: snabbkäftade hjältinnor, mycket action, väldigt lättsmält, vampyrporr light - ja, ni fattar. Så finlitterär jag känner mig. Nobelpris, schnobelpris.

Till mitt försvar får jag framhålla att jag även läste Agneta Pleijels Drottningens chirurg på en kväll.

2 kommentarer