110 kr
Berättaren blir förälskad i Louise. Louise lämnar sin man. Mannen avslöjar att Louise är döende, men att han kanske kan rädda henne. Berättaren vill göra “det rätta” och lämnar Louise. Berättaren mår dåligt och ångrar sig.
Ser man bara på handlingen så är Written on the Body verkligen inte en bok jag skulle läsa i vanliga fall. Men Jeanette Winterson skriver ju som, ja, som hon skriver.
Odd to think that the piece of you I know best is already dead. The cells on the surface of your skin are thin and flat without blood vessels or nerve endings. Dead cells, thickest on the palms of your hands and the soles of your feet. Your sepulchral body, offered to me in the past tense, protects your soft centre from the intrusions of the outside world. I am one such intrusion, stroking you with necrophiliac obsession, loving the shell laid out before me.
The Stone Gods och Sexing the Cherry fick också följa med hem från biblioteket senast.
Nu hackar jag på Nick Perumov igen, för det är inte direkt svårt att hitta störande saker i hans böcker trots att de är trevliga.
Detta tredje inlägg på irritationstemat handlar om något jag mest har sett hos fantasyförfattare, nämligen romanfigurer som har för många namn. Det går bra om en karaktär kallas olika saker i t.ex. olika sammanhang eller av olika personer - inget konstigt med smeknamn - men när författaren själv kastar sig mellan de olika namnen i den berättande texten eller klämmer in tre av dem på en sida blir det bara irriterande och fånigt och kolla-vilka-tuffa-namn-jag-har-hittat-på-och-jag-måste-använda-alla.
Ja, det är Seamni/Agata/Thaide/Oraklet/whatever i Svärdens väktare-serien jag syftar på nu. Jag fattar att namnen står för olika aspekter av hennes liv och personlighet. Hon är Seamni för sitt eget folk, Agata för människorna, Thaide för kejsaren osv. Men det tillför ingenting för mig som läsare utan känns mest som ytterligare ett av de tillfällen då Perumov blivit allt för förtjust i att visa upp alla sina påhitt.
När det gäller en annan karaktär i Svärdens väktare, Fess/Kattugglan, så stör de olika namnen inte alls lika mycket. Fess och Kattugglan representerar hans gamla jag och hans nya jag, två sidor som han försöker foga ihop efter minnesförlusten. Medan Seamni/Agata/Thaide är en och samma person med olika etiketter på känns Fess/Kattugglan ibland som två olika personer som slåss om utrymmet i en kropp. Då funkar det.
När jag ser det här blir jag väldigt sugen på att färgsortera mina böcker. Den inre ordningsfascisten (jag har faktiskt en sådan, trots att jag på många sätt är en fruktansvärt rörig människa) skriker visserligen i skräck vid tanken på att böcker som hör ihop inte skulle stå bredvid varandra, men det är ju så vansinnigt snyggt. Det känns inte särskilt aktuellt att ge mig på Expedit-hyllan där böckerna står i tråkiga dubbla rader för att få plats, men jag kan ju börja med hyllorna ovanför sängen och dörren i alla fall…
Hey Dolly av Amanda Svensson blev ganska uppmärksammad i våras och den har varit nästan konstant utlånad på mitt närmaste bibliotek sedan dess, men jag lyckades hugga den nyligen.
I korta avsnitt irriterar sig Dolly på sin tråkiga pojkvän och sina instabila tjejpolare och visar sig vara rätt instabil själv, särskilt när det gäller verklighetsuppfattningen. Hon är en sån där obstinat jag-är-så-speciell unge som kan vara kul i fiktiv form, men som man i verkligheten skulle vilja örfila och skrika “skärp dig!” åt. Det är pladdrigt, rastlöst och rätt förvirrat, men så språkligt säkert och sprudlande att jag förlåter allt annat. Amanda Svenssons lek med orden har den där totala motståndslösheten som gör att det känns som att blicken rinner, nästan halkar, över sidorna när man läser.
Hey Dolly går snabbt att läsa och nästan lika snabbt att glömma. Nu, någon vecka senare, minns jag knappt vad den handlade om, bara att jag gillade språket.
För ett tag sedan läste jag Dimman av Stephen King. Den var bra, med en kuslig stämning som fick det att sticka i huden som om någon stod bakom mig. Men en sak störde otroligt mycket och det var den icke-existerande korrekturläsningen. Förutom en del stavfel var boken så smockfull av citationstecken på villovägar att jag efter ett tag blev förvånad varje gång jag läste en hel dialog som inte innehöll några fel. Något så slarvigt har jag aldrig sett från ett stort förlag förut. Pinsamt. Fick de bråttom på grund av filmatiseringen? Antagligen, men det är ju ingen ursäkt.
Ord, hade Liten funnit, kan förstora verkligheten. De är inte verkligheten, utan dess följeslagare och skugga. Eller är det kanske i orden som verkligheten bor?
- Ur Drottningens chirurg av Agneta Pleijel
Melvil Dewey startade den första bibliotekarieutbilningen på 1880-talet, Columbia School of Library Economy. Enligt en av mina föreläsare antog han många kvinnor, vilket inte gillades av omgivningen. Det här med kvinnor och högre utbildning var ju suspekt kombination enligt många. Men Dewey ville inte utbilda kvinnor för att att han var för lika rättigheter eller något sådant trevligt utan för att han tyckte att bibliotekarie var ett lämpligt yrke för kvinnor om de nu nödvändigtvis skulle jobba och dessutom var de billigare att anställa. Gulligt.