Det här är ju bara hur snyggt som helst.

För andra roliga bokprylar rekommenderas bloggen Kimbooktu.

2 kommentarer

I båda böckerna jag läser just nu, Drawing Blood av Poppy Z. Brite och Nekromantikerns födelse av Nick Perumov, stör jag mig oväntat på liknande saker. Brite och Perumov är väldigt olika författare, men de har en sak gemensamt och det är att det är för många ord i deras böcker.

Snälla Brite. Jag bryr mig inte om att Zach pissade innan han lämnade hotellrummet, jag bryr mig inte om varenda jävla grönsak som säljs på marknaden i New Orleans och det är slöseri av min tid och mitt intresse att ägna typ tio rader åt att beskriva hur Eddy sätter in pengar på sitt konto.

Gah! (Men annars är det en bra bok.)

Perumov pladdrar. Om han ska beskriva något kan han inte nöja sig med en liknelse, utan fläskar på med tre. Om någon av hans romanfigurer undrar något så kan de inte nöja sig med att undra ett enkelt “varför”, utan de undrar hur, när, vad, var, varför och “i vilket syfte”. Det är tröttsamt. Tur för honom att han lyckas vara medryckande trots babblet.

4 kommentarer

Hos En annan sida såg jag ett utdrag ur Kicki & Lasse av Peter Kihlgård och påmindes om hur irriterande det är att läsa dialoger där de inblandade tilltalar varandra med namn upprepade gånger. Det känns konstigt och styltigt. Folk snackar inte så. I alla fall inte i min omgivning.

4 kommentarer

Vill ni läsa några roliga texter tycker jag att ni ska kolla in tävlingen på Catahya där det skrivs alternativhistoriska limerickar. Bli gärna medlemmar och visa upp era egna limerickfärdigheter!

(Själv aktar jag mig. Vi höll på lite med rytm och versmått och betonade/obetonade stavelser på kreativt skrivande i våras och jag kände mig lagom trög på just de lektionerna. Jag är fan stavelsedöv, om man nu kan vara det.)

Andra bloggar om: limerick, catahya

3 kommentarer

DN har inlett en artikelserie om barns läsning. Den ska jag följa, för det kan ofta bli intressant (och ibland väldigt irriterade) när vuxna sitter och tycker om vad som är bra för barn.

Tidigare var det ju rabalder om något förlag som inriktade sig på könsrollsifrågasättande barnböcker. Man ska inte pracka på barn värderingar sådär, tyckte någon, och vips var en lång debatt igång. Jag tyckte att det var lite fånigt. Som om inte annan barnlitteratur är full av värderingar. Åtminstone var det där förlaget ärliga med det…

Klicka på länken nedan för en text jag skrev på C-kursen i litteraturvetenskap, då jag hade valt en delkurs om barn- och ungdomslitteratur. Den lider såklart av att vara en typisk pluggtext (en sån där man lagom osmidigt försöker smocka in så mycket som möjligt från kurslitteraturen på ett visst antal sidor) men någon kanske tycker att den är intressant ändå.

(mera…)

3 kommentarer

När jag startade den här bloggen var det för att jag ville ha en plats att skriva om annan litteratur än fantasy och sådant. Haha. Vad trodde jag egentligen, att jag skulle kunna ha en bokblogg där fantastiken inte tar stor plats? Pfft. Klart jag inte kan.

Här är mina senaste recensioner på Catahya:
How to Write Science Fiction & Fantasy av Orson Scott Card
På ödets vingar av Julia Sandström

Kommentera!

Senaste veckorna har jag sett ett antal bokbloggare typ tala i tungor och fullkomligt dregla inför släppet av Stephenie Meyers Breaking Dawn, den fjärde boken om kärlekshistorian mellan klumpiga, bräckliga människan Bella och allmänt perfekta (eh) vampyren Edward. Bokhora-Helena frågade sig “Vad ÄR det med Stephenie Meyers böcker som förvandlar i vanliga fall fullkomligt resonabla, vuxna, stadgade kvinnor till dyrkande hysterikor?”

Jag undrar också. Nyfiken på vad all uppståndelsen berodde på köpte jag Twilight (Om jag kunde drömma heter den på svenska), den första boken i serien. De första hundra sidorna var jag inte alls imponerad. Är folk hysteriska över det här, denna halvtaskigt skrivna och trögstartade berättelse? Men sedan… Det tar emot att erkänna det, men jag trillade dit också. Någonstans smög sig en fjortiskryddad besatthet på och jag fick hindra mig själv från att köpa nästa bok. Inte pengar på sånt just nu.

Meyers språk är inte särskilt bra. Bland annat lider hon av adjektivsjukan, i synnerhet i dialogerna. Allvarligt, nästa gång jag får läsa att Edward “chuckled darkly” vet jag inte vem jag kommer slå.

Jag gillar inte Edward. Han är irriterande. Det är fånigt att han beskrivs som så himla perfekt. Visserligen är det genom Bellas ögon man får se honom, och hon är ju totalbesatt, men det känns ändå jävligt töntigt. Att han är överbeskyddande skulle väl kunna få passera, men att han är så bossig mot Bella är otroligt störande. Och det blir ju inte bättre av att Bella inte har något att sätta emot, protesterar hon kan han tvinga henne rent fysiskt eller bara se henne i ögonen tills hon tappar bort sig själv. Öeeehhhhglööööhh.

Böckerna har fått en del skit för den sneda maktbalansen - hjälplös tjej, stark och mäktig kille som kan allt. Inte så fräscht, nej. Visst kan man se det som att det inte handlar om kön utan snarare om människa/vampyr, men det funkar inte för mig. Det är för svårt att bortse från när det finns så många andra berättelser som romantiserar den makten och framställer överdriven svartsjuka, överbeskyddande och allmänt maktutövande som uttryck för kärlek.

Så vad är det jag gillar? Tja, när Twilight väl kommer igång är den spännande. Men mest tror jag att det är känslan av besatthet som smittar av sig. Jag gillar att Bella är besatt. Hennes kärlek och attraktion till Edward är inte skildrad som särskilt fin eller romantisk, utan snarare så att hon okontrollerat slänger sig på honom trots att det är farligt.

I våras tittade jag en hel del på tv-serien Roswell och funderade på vad det egentligen var jag gillade med den. Jag kom fram till att den är jävligt bra på att skildra en viss känsla så att jag känner den också. Ni vet, känslan när man är nära någon man vill ha, inte så nära att man rör vid varandra men ändå så nära att det ilar och klittlar i huden. Den känslan. Den finns tonvis av den i Twilight också och den är beroendeframkallande.

Andra bloggar: stephenie meyer, twilight, edward cullen, bella swan, vampyrer, kärlek

7 kommentarer

Det är inte så ofta jag läser en bok och efteråt inser att det inte finns någonting mer jag skulle vill ha av den. Att inget saknas eller är onödigt eller på fel plats, att jag inte har minsta lilla grej att gnälla på. Att den faktiskt är helt komplett.

The Courage Consort av Michel Faber är en kort roman om en a cappella-kör på fem personer som bor några veckor i ett belgiskt slott för att öva in sitt kommande nummer. Isolering och excentriska personligheter får frustrationen att spraka mellan väggarna, samtidigt som körens självmordsbenägna sopran börjar komma ut ur sin grå dimma. Faber har ett precist och sparsmakat språk och perfekt känsla för att få fram komplext socialt samspel med små medel. Rolig är han också.

Jag är sjukt imponerad. Det är inte så att The Courage Consort är något av det bästa jag har läst eller tyckt mest om, men hantverket är så otroligt kompetent. (Och jag undrar lite vad det säger om litteraturen jag läser i vanliga fall att jag så sällan tänker “gud vilken kompetent författare” när en bok är avslutad. Det brukar vara annat som har fångat min uppmärksamhet, vilket kan vara både bra och dåligt.)

Andra bloggar om: Michel Faber, författare

4 kommentarer