Idag var jag på Perssons för första gången sedan bokrean. Skäms på mig för att jag har slutat gå dit sedan de flyttade från Sollentuna centrum. Jag vill ju att de ska klara sig på sin nya plats. Så idag tänkte jag att jag borde visa mitt stöd… Och köpte en bok ur hyllan där allt kostar tio spänn. Eh. Bra jobbat!

(Det blev förresten Såna & riktiga karlar av sociologen Arne Nilsson. Den handlar om homosexuella män i Göteborg på 30-50-talen. Har haft ett utdrag ur den på någon genuskurs. Intressant.)

Imorgon åker jag till Finland och nu gör jag som en hög andra bokbloggare och funderar offentligt på vilka böcker jag ska ta med. Som vanligt mycket begränsad nättillgång och denna gång ingen bror att fjanta runt med. Det kommer bli mycket lästid. Och skrivtid. Här ska skrivas noveller! Hoppas på fyra-fem stycken på nio dagar. (Hah, eller hur.) Idéer har jag verkligen inte brist på, men själva skrivandet skjuts upp och skjuts upp.

Nedpackade böcker:
Skuggan över Innsmouth - HP Lovecraft
Blood Debt - Tanya Huff
The Courage Consort - Michel Faber
Darc Ages: The City of Masks - A.R. Yngve
How to Write Science Fiction and Fantasy - Orson Scott Card
Super Bitches and Action Babes: The Female Hero in Popular Cinema 1970-2000 - Rikke Schubart

Funderade på Nekromantikerns födelse av Nick Perumov, men satte ett snabbt förbud mot så tunga böcker. Det blir tillräckligt att släpa på ändå. Men kanske en till pocket, som Sugar Rush av Julie Burchill eller Drawing Blood av Poppy Z Brite eller Looking for Jake av China Miéville?

6 kommentarer

I en trappa på Stockholms central såg jag en tjej på väg uppåt med näsan i en bok. Det tyckte jag var roligt. Visst händer det att jag läser samtidigt som jag går (idag läste jag några sidor i Kelly Links novellsamling Magic for Beginners när jag gick hem från stationen), men inte i trappor och inte på centralen i rusningstid. Undrar vad hon läste.

4 kommentarer

Det brukar sägas att man ska läsa boken innan man ser filmen som är baserad på boken i fråga. Men varför det, egentligen? Så att man kan sitta där och sura över skillnaderna? Hade man inte läst boken innan, så hade man kunnat bedöma filmen som den är istället för hur man tycker att den borde vara. Läser man boken först lär man störa sig på saker i filmen. Ser man filmen först lär man störa sig på saker i boken. Hm. Det måste vara bokmänniskor som har skapat denna onödiga norm, eftersom den ser till att det vanligvis är filmen man stör sig på och inte boken… ;)

I höst börjar en ny tv-serie, True Blood, som är baserad på Sookie Stackhouse-böckerna av Charlaine Harris. Första avsnittet dök upp för ett tag sedan och en vän till mig som gillar böckerna tyckte att avsnittet sög hårt. Jag, som inte har läst, tyckte att det var helt ok och ville se mer. Kanske hade våra reaktioner inget alls att göra med om vi hade läst böckerna eller inte, men jag tror att de hade det med tanke på att vi vanligvis har samma smak när det gäller tv-serier.

Jag har förresten följt tv-serien Blood Ties som är baserade på Tanya Huffs romaner om privatdeckaren Vicki och vampyren Henry. När jag var på Swecon och rotade igenom mängderna av begagnad fantastiklitteratur hittade jag just de böckerna och köpte alla fem. Hittills har jag läst tre och är väldigt förtjust. Några litterära mästerverk kan de knappast kallas, men de är underhållande och trevligt uppkäftiga. Hur funkar förhållandet mellan böcker och tv-serie? Rätt bra, tycker jag. Det enda jag hakar upp mig på är att personerna - såklart - inte ser likadana ut i böckerna och i tv-serien. (Och efter tre böcker ser karaktärerna i mitt huvud fortfarande ut som i tv-serien.) Men det är väl inte så viktigt. Desto viktigare är kemin mellan dem, och den sprakar på både i texten och på skärmen.

Det finns visserligen inget som säger att man nödvändigtvis måste uppleva båda versionerna. Men om man vill det, så ser jag ingen vettig anledning till att det ska vara så självklart att läsa först. Det finns fördelar och nackdelar med båda sätten. En roman kan innehålla så otroligt mycket mer än en film eller ett avsnitt ur en tv-serie. När man flyttar romanen till tv-rutan måste det skäras bort och flyttas om och allmänt röras till. Även när det görs bra, så brukar folk sakna saker från boken. Om man gör tvärt om, dvs. tittar först och läser sedan, finns det såklart ändå saker man kan störa sig på men det blir inte samma enorma bortfall. Seriöst, jag tror att den där “läs boken först”-idén är rätt bakvänd.

2 kommentarer

Nu är jag allmänt efter, för det känns som att “alla” redan har hyllat tidskriften ALT, men fan vad bra den är. Inga bilder eller notiser eller sådant, bara intressanta texter som får ta sin plats och en snygg och luftig layout.

En av artiklarna handlar om Raymond Carver och hans redaktör Gordon Lish, som tydligen hade otroligt stort inflytande på Carvers texter. I stort sett var det han som, genom att stryka och stryka och stryka, skapade stilen som Carver förknippas med. Det fick mig att fundera på vem som borde ha ha sitt namn på texten egentligen. Vid sådana stora ingrepp så är ju redaktören snarare som en medförfattare med enorm betydelse för hur den slutgiltiga texten ser ut, men hans eller hennes namn syns inte i boken. Det verkar vara författaren själv som har åstadkommit alltihop.

Viktoria Jäderling, som själv är redaktör, skriver i den efterföljande artikeln att “Visst känns det lite orättvist ibland. Man kunde få se sitt namn i 6 punkter bredvid den som gjort omslaget eller tagit författarporträttet. Varenda scripta, faktagranskare eller kaffekokare får ju sitt namn uppgett i teve efter ett 30-sekundersinslag.”

Intressant, det där. På skivor räknas också ibland upp alla från fan till hans moster, men när det gäller vilka som har jobbat med texten i en skönlitterär bok nämns bara författaren (och översättaren), såvida inte författaren själv har skrivit en tack-text om dem som hjälpt till. Har det kanske att göra med bilden av författare och skrivande? Författaren som det ensamma geniet, skrivandet som något sorts magisk förmåga snarare än ett hantverk.

När jag intervjuade Niklas Krog för några år sedan berättade han att hans ursprungliga manus till fantasyromanen En krigares hjärta var runt 1200 sidor långt. Boken som sedan gavs ut var strax under 400. Det är väl ett extremfall, men när jag hör sådant tycker jag verkligen att redaktörens namn borde ha en plats i boken också.

Andra bloggar om: författare, redaktör, skrivande

1 kommentar

Som eventuellt blivande bibliotekarie måste jag naturligtvis läsa en bok med en sådan titel. Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor är en samling av bibliotekarien och kulturchefen Christer Hermanssons texter: några debattartiklar (som man kan läsa mer om hos Du är vad du läser) och många mer eller mindre skämtsamma krönikor. Tyvärr var de inte så kul som jag hade väntat mig. Visst var det roligt ibland, men oftast kändes det ungefär som när någon drar samma skämt som han har dragit 180 gånger förut - oavsett om man själv har hört dem förut eller inte. För roliga texter om att arbeta på bibliotek rekommenderar jag istället Conan bibliotekarien.

Andra bloggar om: bibliotek, bibliotekarier, christer hermansson

Kommentera!

Take the Quiz here!

You are Elinor Dashwood of Sense & Sensibility! You are practical, circumspect, and discreet. Though you are tremendously sensible and allow your head to rule, you have a deep, emotional side that few people often see.

Kommentera!