De som läser min dagbok har säkert sett att jag kommer bli tvungen att flytta hem i sommar. Förutom diverse andra konsekvenser får det den intressanta effekten att pengarna jag har sparat till hyrorna i juli och augusti plötsligt saknar fastställt användningsområde. Farligt! Jag menar, det enda jag har lagt pengar på hittills den här månaden är mat och lite onyttigheter och plötsligt blev många tusenlappar tillgängliga igen. Det bästa skulle nog vara att låtsas som att de inte blev det.

För vad gjorde jag igår när jag fick vänta 15 min på tåget och inte hade något att läsa? Jag stegade in på Pressbyrån och köpte en tjock pocket för 69 spänn. Bah. Jag förutser många liknande beteenden den närmaste tiden, om jag inte håller mig i skinnet. Särskilt min ovana att köpa en jävla massa tidningar och dyra tidskrifter, som jag ändå knappt läser, riskerar att vakna till liv igen.

Mötley Crüe-biografin The Dirt blev det, förresten. Mycket supa, knarka, ha problem och bete sig idiotiskt och ändå har jag inte kommit till de riktigt grisiga delarna ännu.

Andra bloggar om: the dirt, impulsköp

Kommentera!

På fantasysidan Catahya har just vinnarna i en drapatävling utsetts. En drapa är en mininovell som består av 100 ord och eftersom korpen är Catahyas symbol hade vi korp som tema.

Juryn bestod av mig och Meril och det var ingen lätt uppgift att välja vinnare. Trevligt nog kom det nämligen in många fler bidrag än jag hade väntat mig och flera av dem var dessutom riktigt bra. Väldigt roligt.

Draporna kan man läsa i Catahyas novellarkiv, lättast är att sortera novellerna efter titel och scrolla ner till dem som har [korpdrapa] först i titeln. Förutom vinnarna är jag särskilt förtjust i Att hitta den rätte, Hemligheter, Värdet av en fjäder, Hugin och Gra.

Blir man sugen på att läsa fler fantastikdrapor så rekommenderas en titt i Enhörningens arkiv.

Och på tal om tävlingar med korta berättelser, så kan man vinna 1000 kr om man skriver en historia på 55 ord.

Andra bloggar om: fantasy, noveller, drapor, catahya

1 kommentar

Det händer att jag läser böcker skrivna för dem i gränslandet mellan barn och ungdom, men en bok som vänder sig till ännu yngre ungar har jag nog inte läst sedan kursen i barn- och ungdomslitteratur. Men när jag, som flera andra bokbloggare, fick plocka böcker ur Kabusas katalog tyckte jag att Edward Tulanes fantastiska resa av Kate DiCamillo verkade väldigt mysig. Och mysig är den.

Edward Tulane är en porslinskanin som är mycket väl medveten om hur fin och omtyckt han är, där han får sitta vid människofamiljens matbord med en liten flicka som älskar honom. Själv är han dock mer intresserad av att beundra sina snygga kläder än att återgälda känslorna. Men på en båtresa med familjen tappas Edward över bord och passerar därefter genom många olika människors liv.

Hur det kommer sluta är givet från början, men för barn skulle det säkert vara mer spännande. För mig är det de fina illustrationerna av Bagram Ibatoulline och alla roliga, sorgliga eller otrevliga personer som under en tid har hand om Edward som gör boken speciell. Den gamla kvinnan som kallar honom Susanna och syr klänningar åt honom, luffaren som kallar honom Malone och bär honom med sig längs vägen, tanten som spikar upp honom som fågelskrämma och de andra - de är alla skapade med en skicklig hand och, känns det som, mycket kärlek.

Nu är frågan om jag ska ge bort Edward Tulanes fantastiska resa till något lämpligt barn eller behålla den själv. Det lutar åt det senare.

Andra bloggar om: barnböcker

4 kommentarer

Jag ser ett visst mönster. När jag har extra mycket plugg att fixa med så blir plötsligt disken diskad, en massa skrot slängt och ibland byggs hemsidan om. Den här gången var det bokbloggens tur att få nytt utseende. Jag är inte helt nöjd med valen av textstil, men det får duga så länge.

Kort läsrapport:
En trädgård utan slut av danska Christina Hesselholdt är en samling korta berättelser: en del kan kallas noveller, andra är bara ögonblick. Det är en tunn bok med ett precist och njutbart språk. Rekommenderas.

Mian Lodalens krönikor finns samlade i Kärlek. Precis som i hennes romaner är språket långt ifrån någon mästarnivå, men hon är rolig.

Att läsa om Tove Janssons novellsamling Det osynliga barnet för första gången på många år var en underlig upplevelse. Så mycket var annorlunda än jag mindes det.

Just nu läser jag The Margrave av Catherine Fisher som är fjärde och sista delen i en serie vars tre första delar finns på svenska. Mm, just det. Det är så kul när förlag inte översätter alla delar i en serie, särskilt när man börjar läsa i tron att serien är komplett. Som vanligt blir jag inte klok på Fishers språk. Ibland vackert, ibland styltigt och tråkigt. Samma saker stör mig på originalspråk som på svenska så det var inte översättarens fel, som det föreslogs här.

1 kommentar

Ampersand om aprilskämt
Serien Elfquest gratis på nätet
Catahya ska utse förra årets bästa fantastiknovell

Och en gammal favorit i repris: För lite mer än ett år sedan brände David Eddings ner sitt garage

Kommentera!

(Det här skrevs egentligen 21 maj förra året i min dagbok, men jag tycker att Alicia Erian förtjänar all uppmärksamhet hon kan få.)

För något år sedan läste jag Alicia Erians novellsamling Kärlekens brutala språk. Låt er inte luras av att titeln låter som en Harlequin-roman eller ett kvällstidningsreportage om kvinnomisshandel, för den är brutalt bra. I helgen läste jag Erians första roman, Towelhead. I korthet handlar den om 13-åriga Jasira som flyttar till sin stränga pappa i Texas. Hon vet inte hur hon ska hantera sin kropp och sexualitet, hennes omgivning vet inte hur den ska hantera henne heller och hon blir utnyttjad av sin granne.

Känslan som Towelhead ger är väldigt lik stämningen i Kärlekens brutala språk: brist. Att leta efter något att fylla tomrummet med. Och ibland hittar man det, ibland inte. Ofta hittar man fel och ibland känns det som är fel väldigt bra. En stund. Kanske. Eller kanske inte.

Förutom att vara gripande, tragiska, starka och jobbiga är böckerna roliga, på ett lite torrt och syrligt sätt. Väldigt roliga, faktiskt. Det känns lite skumt att roas av berättelser som handlar om utnyttjande och brist på ömsesidig värme, men Erian har ett sätt att lakoniskt berätta om hur vrickade människor är som är helt oemotståndligt. “Vardagens absurditeter”, som förlaget Modernista uttrycker det.

Något som är väldigt bra är att Erian inte moraliserar. Hon gestaltar vad som händer och hur romanpersonerna reagerar på det, men övrigt värderande lämnas till läsaren. Jag tycker också om att hon kan skriva om sex utan att göra värsta grejen av det. Ni vet hur det är i många komedier där skämten markeras på ett överdrivet sätt så att folk ska fatta att nu-blir-det-ROLIGT. På ett liknande sätt markeras ofta sex i film och i litteratur: nu-blir-det-SEX! Så tröttsamt. Hurra för Alicia Erian för att hon kan skildra sex på samma sätt som hon skildrar allt annat. Och hurra för att hon kan skriva om tjejer som blir illa behandlade (och som behandlar sig själva och andra illa) utan att göra stackars-små-offer av dem. Trots all skit får jag känslan av att de kommer nog klara sig rätt bra ändå.

Läs!

Andra bloggar om: alicia erian

1 kommentar