Umeå novellpris delades för ett tag sedan ut till fem vinnare istället för en, vilket ett antal personer anser vara fegt och tråkigt.

“När vi i juryn i år skulle utse pristagare kom vi fram till att vi ville visa fram en provkarta på vad novellen kan vara, vad novellen kan erbjuda i konstnärliga och litterära möjligheter”, sade jurymedlemmen Torgny Lindgren.

Hah. Om deras syfte med så många pristagare var att visa upp novellkonstens mångsidighet så tycker jag att de misslyckades. Flera av novellerna erbjuder nämligen ungefär samma saker. Tre av de vinnande novellerna hade utgjort lika mycket “provkarta” som alla fem tillsammans. Och även om ingen av dem är dålig, så tycker jag inte att alla förtjänar att vara med och dela priset.

Om jag hade fått bestämma så hade “Präst i Kemi” av Nina Hampusson vunnit. Ensam. Den har något som de andra till stor del saknar och det är, hur kliché det än låter, riv. Den är underhållande och kraftfull när de andra mest är fina.

De andra då?

“Hannes & Hanna” av Sanna Lindmark Starkenberg handlar om en unge och hans barnvakt. Den är fin, realistisk och välskriven och man anar en mörk bakgrund, men den saknar det lilla extra.

“Rekviem” av Henry Barsk består av först en berättelse som nästan bara är naturbeskrivning, sedan ett refuseringsbrev och sist en ny, bättre version av berättelsen. Det är en kul idé i teorin, men innebär i praktiken att halva novellen består av en text som förtjänade ett refuseringsbrev. Eh. Kanske inte helt lyckat.

I “Tabita” av Else-Britt Kjellqvist flyttar en kvinna tillfälligt in i ett litet samhälle och väcker en bibliotekaries intresse. Ett utsnitt ur vardagen som känns äkta, men rätt ointressant. Dessutom är språket lite obekvämt ibland. Kjellqvist skriver i vanliga fall poesi och en del formuleringar känns som att de skulle passa bättre i en dikt, för här snubblar jag över dem.

“VM i Calgary” av Mia Öström gillade jag däremot. Huvudpersonen ska snart föda och hennes buffel till karl ska köra dem till sjukhuset, men det blir hela tiden hinder på vägen. Jag blev riktigt irriterad, men på ett bra sätt.

Andra bloggar om: noveller, litteraturpris

Kommentera!

Children’s writers are, on the whole, a fairly modest bunch. We’ve learned to be, over years spent observing, with some amusement, our place in society. We’ve all met that friendly businessman at a party or in an airplane, the one who says jovially, “So you’re a writer! I always wanted to meet a writer! What kinda books you write?” So we say, “Children’s books,” and his interest visibly wanes. “Oh,” he says, “that’s … cute. Do you draw your own pictures?” And we know we aren’t real writers in his eyes, not like Harold Robbins or Jaqueline Susann.

- Susan Cooper i Dreams and Wishes. Essays on Writing for Children.

Andra bloggar om: barnböcker, författare

1 kommentar

Vissa titlar klistrar sig fast. När jag tittade på innehållsförteckningen i Clive Barkers novellsamling Books of Blood, Volume 1 fastade jag direkt för “In the Hills, the Cities”. Det är lustigt, hur vissa ordkombinationer kan få det att suga i magen. Betydelsen är inte intressant i sig - jaha, det finns städer bland kullarna, vem fan bryr sig - men formuleringen säger att här finns en historia. Här finns något som rör sig. Den skapar förväntan, eller gjorde det i alla fall för mig.

Jämför med om den hade hetat “The Cities in the Hills” istället. Inte alls lika intressant.

(Själva novellen, om två städer som tävlar med varandra genom att bygga enorma konstruktioner av invånarnas egna kroppar, var inte dum heller.)

Andra bloggar om: clive barker, titlar, noveller, skräck

Kommentera!

Isch. Nu var det länge sedan. Uppkopplingen har strulat en massa och jag har, trots att jag inte har kunnat slösa bort min tid med att slösurfa, inte läst särskilt mycket. Och jag hoppar fortfarande hit och dit istället för att läsa ut något. Ibland vadar jag i inälvor bland sidorna i Books of Blood av Clive Barker, ibland tar jag en söt munsbit ur Jeanette Wintersons The Powerbook. Fem knivar hade Andrej Krapl av Hannele Mikaela Taivassalo och Stalins kossor av Sofi Oksanen har jag i alla fall läst ut och tyckte mycket om båda. Jag ska återkomma till dem någon dag. Neil Strauss’ reportage om “raggningsexperter”, Spelet, slukade jag med ett stort WTF? i tankarna i stort sett hela tiden. Vilken absurd historia. Allt är sant, påstår han. Jösses.

2 kommentarer