Jag brukar försöka låta bli att avlägga nyårslöften, eftersom jag tycker att det är ganska larvigt att på ett specifikt datum lova saker man ändå inte håller. Men Johanna Ö på Bokhora lovar att “läsa fler böcker än förra året” och det skulle kanske vara ett lämpligt löfte för mig också. Skåda statistiken.

2002: 92
2003: 91
2004: 107
2005: 89
2006: 101
2007: 85

Visserligen säger sifforna inte så mycket om tiden som har ägnats åt läsning, men jag vet att det har varit alldeles för lite det här året för min smak. Förbannelse över er, nerladdade tv-serier.

3 kommentarer

Jag har tänkt flera gånger att jag borde läsa Allt av Martina Lowden. Så läste jag hennes recension av Emilie Flygare-Carléns Ett köpmanshus i skärgården i DN och “borde” blev “måste”. Det är inte ofta en recensent bara genom sitt sätt att uttrycka sig får mig nyfiken på hennes andra texter, men här lockades jag att vilja läsa både den recenserade boken och hennes egen. Inte illa.

Andra bloggar om: Martina Lowden, Emilie Flygare-Carlén

3 kommentarer

Den författare jag är gladast över att ha fått upp ögonen för under det gångna året är utan tvekan Jeanette Winterson. I maj trollbands jag av Tyngd. Myten om Atlas och Herakles, som är hennes bidrag till Mytserien. I oktober myste jag med Fyrväktaren och blev besviken på Tidväktaren. Varför besviken? Jag återkommer till det. Men först något annat.

Bortsett från när det gäller serier av böcker, läser jag vanligtvis inte så mycket av en och samma författare. Jag kastar mig hit och dit, ständigt i jakt på något nytt, istället för att gräva ner mig i författarskap. Kanske är det dumt, för efter några texter nedskrivna av samma händer börjar man se sambanden, en spänning man annars går miste om. I både Fyrväktaren och Tidväktaren är huvudpersonen en föräldralös flicka vid namn Silver. Jag-berättaren i Tyngd är adopterad, övergiven flera gånger. I Tidväktaren heter skurken Abel Darkwater, medan det i Fyrväktaren förekommer en Abel Dark.

Tid, berättande, identitet och att höra hemma är teman som återkommer, igen och igen. Samtliga romaner rör sig genom tidsåldrar och i Tidväktaren är tiden som ett ting som kan rasa samman, säljas och ta slut. I Tyngd är “jag vill berätta historien om igen” en återkommande mening, i Fyrväktaren finns en blind man som ständigt berättar historier. Historieberättandet är inte lika tydligt i Tidväktaren, men det finns där också. Läser jag fler av Wintersons verk - vilket jag lär göra - kommer jag nyfiket spana efter samma inslag. Är alla hennes romaner en del av att berätta historien om igen?

Just det, besvikelsen. Tidväktaren är Jeanette Wintersons första barn- och ungdomsbok och jag förväntade mig mycket av den. När det gäller idéer och handling är den en pärla, men språkligt vacklar den. Som jag skrev i en recension: “Självklart hade jag inte väntat mig att språket skulle vara likadant som i hennes böcker för vuxna, men jag hade inte väntat mig att jag ibland nästan skulle köra fast i det. Ibland glimtar det till på det sätt jag är van vid, skapar en skimrande svindel, men ofta är det underligt stelt på ett sätt som jag inte alls känner igen. Eftersom det är så obekant väljer jag att till viss del skylla det på översättaren.”

Vidare:
Min recension av Tyngd
Min recension av Tidväktaren

Andra bloggar om: Jeanette Winterson, Tyngd, Fyrväktaren, Tidväktaren

4 kommentarer

Yes, ännu en bokblogg. Välkomna.

(Om ni undrar varför bloggen helt plötsligt är baklänges: jag vet inte. Skrot.)

2 kommentarer