Brev från Penelope till Odysseus

Skapande svenska, 3 poäng. En delkurs i litteraturvetenskap. Första uppgiften: att skriva ett brev från Penelope till Odysseus.

Det står en varg vid dörren
Och stormen nalkas
Med vinden vänder du åter
Rispad och sårig till mina väntande händer
Och jag syr igen hålen i din hud
Med förgiftad tråd

Hur många gånger har jag inte skrivit om din återkomst! Så många ord, så många rader till dig och om dig. Dina ord till mig är knappt värda att nämna. En lösryckt mening på telefonsvararen. En kort hälsning från någon som har träffat dig eller hört från dig. Aldrig verkar du tvivla på min trohet, som en hund förväntas jag stirra på dörren tills den öppnas av dina solbrända händer. Ja, då ska jag äntligen lösas ur min förlamning och vifta på svansen.
    Medan du finner dig själv – vem tror du att du är, Odysseus, en självhjälpsboksförfattare? – långt borta i andras lidande har jag tappat bort mig själv och mina ord. Månad efter månad av väntan har gjort min poesi till en platt yta med tråkigt mönster. Orden varierar men mellan raderna ljuder ständigt samma strof: jag är ensam. Ensam. Ensam.
    Så alldeles nyligen började en ny ton smyga sig in. Är du inte värd mer? frågade den. Har du inte mer valfrihet än den Penelope som väntade och väntade och plågades av friare? Självklart har jag det. Och med det svaret kom de skimrande orden tillbaka till mig, de rann över papperet igen. Jag är dem värdig igen, nu när jag öser ur min egen källa istället för ur den lilla pöl av unket vatten som är minnet av dig.
    Jag vet inte vad mina föräldrar eller dina tänkte då de gav oss våra namn, men samtidigt gav de mig en hel tidsålder av inspiration.

Som surt vin smakar Acherons vatten
För den som länge törstat
Och gått genom Persefones lundar
Där de svarta löven viskar om kvällen
Eos, rör vid mitt minne med rosa fingrar
När jag vandrar där ingen himmel syns

Led mig ut

Förstår du? Döden är inte min väg och inte heller är väntan längre den stig jag tänker sätta mina fötter på. Du får en månad. Nästa gång en ny, tunn månskära visar sig över taken och neonljusen kommer jag vänta hela natten på morgonrodnaden. Om jag är ensam när den sprider sina fingrar över himlen är jag inte längre din.

Penelope