Farväl till Downton

20150502-downtonabbey

När det meddelades att nästa säsong av Downton Abbey blir den sista sörjde jag inte ett dugg, trots att jag har följt den i fem säsonger. Under senaste säsongen väntade jag till och med in SVT:s sändningar, för att kunna #tvcirkeln-twittra under och efter avsnitten. Det är dags att avsluta nu och jag hoppas att den lyckas knyta ihop på ett bra sätt, för den har ju en tendens att spreta lite hit och dit.

Det finns mycket Downton Abbey som kan vara lite störande och konstigt. Det är tendensen att hänga sig fast vid vissa ointressanta plotlines i evigheter, exempelvis ”Är Bates en mördare?”-historien. Det är känslan av att inte särskilt lång tid har gått, trots att den faktiskt har utspelat sig under mer än 10 år. Karaktärsutveckling, vad är det? Det är romantiseringen av det ”goda” maktförhållandet mellan den snälla överklassen på Downton och deras tjänstefolk och att det liksom inte verkar särskilt ansträngande att jobba där. Visst är kökspersonalen stressad ibland, men de flestas arbetsuppgifter verkar bestå av att pyssla med lite påklädning och fluffa till täcken. Det är inte som att man får se någon skrubba golvet tills huden på händerna spricker.

DA är ett bra exempel på det förrädiska i många kostymdramer, att den gör mys av en sunkig tidsperiod. Det är ju mysigt att titta. Det är mysigt med kläderna och miljöerna och det är roligt att sitta och himla med ögonen åt alla konstiga etikettregler och vanor och tvångsmässiga klädbyten. Att skratta högt när Mary Crawley sveper in och säger med sin snorkigaste röst ”I’m going upstairs to take off my hat.” Nog försöker den väl vara politisk och den röda tråden är ju samhällsförändringar och nedmonteringen av den brittiska adelns sätt att leva, men den är liksom för snäll för att framstå som särskilt kritisk mot maktförhållanden osv.

Och ändå. Visst tittar jag för myset, men mest tittar jag ju för karaktärerna, för att jag på riktigt tycker om många av dem och vill veta hur det går för dem. För att även när handlingen i stort går på tomgång eller tar någon larvig vändning så bryr jag mig inte så mycket, mest vill jag bara följa med när de puttrar på med sina liv. Jag hejar som fan på Daisy och hennes nya kunskapstörst och frihetslängtan. Mitt hjärta går sönder när Mrs Patmore ser ledsen ut. Jag blev tårögd av glädje när Mrs Hughes och Mr Carson gick ut i vattnet hand i hand i slutet av fjärde säsongen. Jag tycker att Tom får för lite plats. Jag önskar Tomas något bra, trots att han är en skit. Jag tycker att manusförfattarna borde sluta plåga Edith – hon är varken särskilt intressant eller rolig, men kom igen?! Jag älskar Mary, både på grund av och trots hennes kyla och snorkighet. Mest av alla älskar jag Violet Crawley, som har de bästa replikerna av alla. Och då menar jag alla.

3 reaktioner till “Farväl till Downton”

  1. Åh, detta var lysande. Och jag håller med dig i allt. Slutade se efter våldtäktsscenen, men redan innan dess var jag rätt så trött på den. Bates-mördar-spåret kändes uttjatat innan dess, men vad jag förstår så fortsatte det en säsong till? Blä.
    Älskar Tom, Tomas och Violet, Mary så där och Edith lite mindre, men Edith förtjänar verkligen mer än hon fått att göra i den serien.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *