True Detective

Av någon anledning har det här legat som utkast i nästan ett halvår. Men varsågoda. Precis vad världen behöver, en till text om True Detective!

Jag ska bara få det här ur vägen först:
True Detective har fått en del kritik för att vara snubbig, och ja, den är väldigt snubbig. Så om man känner att tanken på ytterligare en berättelse där kvinnor nästan bara existerar som ett mordoffer, en försummad fru och någon ung älskarinna får en att vilja banka huvudet i soffbordet ska man kanske kolla på något annat. Det är en helt begriplig reaktion, så nu har jag varnat er.

20150418_truedetective

Jag tycker att hypen var någon överdriven – det brukar den ju oftast vara – men att det är en klart sevärd tv-serie, i synnerhet om man vill klura på destruktiv maskulinitet.

Huvudsnubbarna i detta snubbverk är de två poliserna Martin Hart och Rustin Cohle, som år 1995 letar efter en seriemördare som rövar bort och ritualmördar kvinnor och barn. Det finns även en parallell handling 2012, då varken Marty eller Rust är poliser längre. Istället blir de förhörda om vad som egentligen hände på 90-talet, för det verkar som att en liknande – eller samma? – mördare är igång igen.

True Detective utspelar sig i Louisiana och utnyttjar friskt den amerikanska söderns gotiska potential. Det är söderfall, religiösa symboler och en vag känsla av mystik. Klyschigt? Ja. Funkar ändå? Oh ja. Det är snyggt som fan och jag älskar fotot, ljuset, stämningen. Det snackas också en del om ”The yellow king” och svarta stjärnor och annat som får en att tänka på Robert W. Chambers och lovecraftianska fasor. Serien har egentligen inga uppenbart övernaturliga inslag, men om man känner till referenserna så ger de ett extra lager av möjlig galenskap som jag uppskattade.

Men det jag tänkte mest på under den första säsongens 8 avsnitt var varken mordfallet eller gotiken, utan de olika former av maskulinitet som skildras. Och jag lämnar den filosoferande superpolisen Rust lite åt sidan här, för jag betraktar honom mest som någon sorts actionfantasi. Det är Marty, som utåt framstår som en vanlig snubbe, som är den mest intressanta maskulinitetsstudien.

”You used to be a good man”, säger Martys fru Maggie (fantastiskt spelad av Michelle Monaghan) till honom vid ett tillfälle. Och en gång i tiden kanske han var det. Jag kan tänka mig att han själv ser sig så, åtminstone till en början. En bra kille. Polis med fru och två fina barn, en samhällets stöttepelare. Men han är också mannen som gång på gång är otrogen mot sin fru, men flippar när hon lämnar honom och flippar när hon också är otrogen som hämnd. Han är mannen som ligger med kvinnor som är mycket yngre än han själv, men kallar sin dotter slampa och örfilar henne när hon hittas i en bil med två killar.

Han är mannen som sitter och skojar och ger komplimanger åt de tre kvinnorna i hans familj, som om de hade det familjemysigt tillsammans, utan att fatta hur döda blickarna de ger honom är, utan att känna hur deras förakt dryper längs väggarna. (Det är en fantastisk och jättejobbig scen, som Kjell Häglund beskrev närmare i True Detective utreder hela manssamhället.) Inte förrän långt senare fattar han att hans totala ouppmärksamhet var ett större problem än till och med otroheten och drickandet.

Det skildras helt enkelt inte som ett dugg önskvärt att vara som Marty eller som Rust. Även om det förekommer en del romantiserande kring Rusts skills som polis, så är de destruktiva och sorgliga figurer, som river ner både sig själva och människorna omkring dem. När de möts igen 2012 och berättar lite för varandra om hur de har det, så visar det sig att det enda de gör är att jobba och sedan komma hem till tomma lägenheter och äta framför tvn resten av kvällen.

Det är en så sorglig scen och å ena sidan tyckte jag väldigt synd om dem och deras tomma liv, å andra sidan kände jag en rasande frustration över dem och alla andra fiktiva och verkliga män som har gått samma väg. Fan ta er. Er oförmåga att ta vara på andra människor ledde er hit.

Det var det. Läs även Fiktiviteter, som är inne på samma spår.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *