Saker jag såg 2014, del 3: All the things

Avslutar årsammanfattningen med en prisutdelning till sånt som jag inte nämnde i de tidigare delarna. Här är 2014 års *trumvirvel* …

Sämsta avslut: True Blood var väl bra en gång i tiden? Det är inte bara något jag har inbillat mig?

Bästa avslut: Vikings, säsong 2. En av säsongens sista scener har jag sett om flera gånger. Fienden står besegrad på knä, omgiven av de andra centrala karaktärerna. Kameran glider mellan dem och de tittar på honom, ordlöst, som ett hånfullt avsked innan de en i taget lämnar rummet. Jag älskar teaterkänslan det ger, som att en efter en lämnar skådespelarna scenen, ackompanjerade av ett dovt trummande. Mycket stämningsfullt, mycket snyggt. Vikings är långt ifrån perfekt, men ibland får de till det så där löjligt bra.

Värsta hjärtkross: Allt som har att göra med Lillian DePaul i andra säsongen av Masters of Sex.

Virginia: ”I see the constellations in these freckles. Big Dipper. Ursa Major. And there’s Lilantha with her crown and her chariot.”
Lillian: ”Lilantha? There’s no Lilantha.”
Virginia: ”Oh you don’t know that myth? The warrior princess? Strong and brave? And so tall and beautiful that she struck some men down. Some men very down. But she knew who she was. And that is why she burns so brightly. You can always spot her in the sky.”

Värsta hjärtkross, hedersomnämnande: Sanningen om Morello i Orange is the New Black, säsong 2.

Vinnare i piratkriget: Black Sails. Det kom ju två piratserier förra året och trots mina irriterade inlägg om tuttar och Anne Bonny föredrog jag helt klart Black Sails aka ”Vi pratar mest om handel” framför den mer påkostade och fjantigare Crossbones, aka ”Akupunktur på de sju haven”.

Badassiga favoritkvinns: Eleanor Guthrie i Black Sails. Lagertha i Vikings. Catherine de’ Medici i Reign. Nina Sergeevna i The Americans. Raven Reyes i The 100.

Favoritsnubbar (extremt varierande badassgrad): Stiles Stilinski i Teen Wolf. Tyrion Lannister i Game of Thrones. Patrick Murray i Looking.

Mest irriterande tonårsdöttrar: Paige i The Americans, Maddie i Nashville. (Jag följer inte Homeland längre, men jag gissar att om jag hade gjort det hade Dana Brody också kommit med på listan här.)

Mest irriterande revirpissare: Clay Danvers i Bitten. Jag tror att han var den första som uppväckte mitt hat mot urban fantasy-genrens alfahannar – i bokform, alltså. Och han är inte mindre irriterande på tv.

Högsta antal meningslösa bifigurer: Nashville. Stryp hälften av karaktärerna snarast, tack.

Bästa repliker: Violet Crawley i Downton Abbey. Tantpower.

Käraste återseende av Sparty-skådis: Craig Parker. Arrow och The Flash tar ju in gamla Spartacus-skådespelare på löpande band, vilket jag tycker är roligt, men bäst är Craig Parker som den intrigerande slemhögen Narcisse i Reign. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag tycker att han är fantastisk eller motbjudande, vilket väl är ett tecken på en bra och underhållande skurk.

Bästa föräldrar: Teen Wolf. Allvarligt. Melissa McCall och Sheriff Stilinski (har han ens ett förnamn?), dvs. mamman till huvudkaraktären och pappan till sidekicken, hör till bästa föräldraporträtten jag har sett i en tonårsserie. Nu är ju en del av charmen med Teen Wolf att den har ett högt tempo och att det händer crazybananasgrejer hela tiden, men flera gånger under den senaste säsongen önskade jag att den skulle lugna ner sig lite och stanna längre i de vardagliga ögonblicken, i synnerhet med föräldrarna. Till och med Scotts pappa, som ju inte har hört till seriens fantastiska föräldrar, fick en riktigt gripande scen med sin son i den senaste säsongen. (Jag syftar på scenen då pappa FBI-agent, uppenbart skakad, försöker förklara för Scott hur det känns att döda någon. Och han vet såklart inte att Scott inte frågar av nyfikenhet eller omtanke, utan för att han vill ha hjälp med att hantera den död han själv möter hela tiden.)

Värsta syskon: Mary Crawley, jag älskar vanligtvis din snorkighet, men varför är du så gräslig mot Edith? Om inte Downton Abbey förklarar varifrån den här bottenlösa elakheten kommer ifrån innan serien tar slut kommer jag att bli missnöjd.

Mest oväntade romans: Kenna och Bash i Reign. Jag brydde mig inte om någon av dem förrän de blev påtvingade att gifta sig med varandra, med oväntat gulligt resultat. Plötsligt framstod de båda som ganska sympatiska.

Mest utdragna zzz: ”Är Bates en mördare?”-ploten i Downton Abbey. Herregud, det räcker. Alla har somnat för länge sedan.

Mest frustrerande: HBO Nordic. Så många bra tv-serier, så irriterande tjänst.

WTF? Sherlock, säsong 3. Jag orkar inte ens.

Jag ligger säsonger efter och bryr mig inte: Mad Men, The Walking Dead och House of Cards.

Bästa kloner, bästa fyllemusikal, bästa fosterbror, bästa fostermor med gevär, bästa fuldans, BÄSTA ALLT: Orphan Black.

4 reaktioner till “Saker jag såg 2014, del 3: All the things”

  1. True Blood var mycket riktigt bra en gång i tiden. Jag för min del låtsas att de tre senaste säsongerna inte existerar.
    Har bara sett en halv säsong av Teen Wolf men hann ändå förälska mig i Stiles! En sån klockren sidekick!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *