Saker jag såg 2014, del 1: spioner, Buffy och psykosfärer

Inspirerad av TV.com’s Top 100 Everything of 2014 så har jag börjat göra en egen lista, men det är inte en topplista och den kommer inte att vara 100 punkter lång. Det är helt enkelt bra och dåliga grejer som jag minns från förra året, och jag håller mig inte bara till nya tv-serier. Vi får se hur många inlägg det blir.

Totalt jävla mörker: The Americans, säsong 2. The Americans är en i mitt tycke mycket bra thriller om två ryska spioner i USA på 80-talet. De är gifta och har barn, men bara för att ha en trovärdig täckmantel. Mycket av den intressanta spänningen i den första säsongen handlade dels om Elizabeths och Philips relation till varandra – vad är uppdraget, vad är riktiga känslor – och dels om de förhåll sig på olika sätt till livet i USA. I den andra säsongen blev konsekvenserna av deras dubbelliv allt tydligare och jobbigare och tvånget att följa order, oavsett egen vilja eller moral, oavsett vad det kan innebära för ens familj, låg som en tung mörk filt över allting. Det var särskilt ett avsnitt då Philip körde bil med en kidnappad man som vet att han ska dö som stannade kvar långt efteråt.

Totalt jävla mörker 2: Buffy, säsong 6. Det var nog tredje gången jag såg den säsongen och jag kom ihåg att den var mörk och deprimerande, men inte så här. I stort sett alla mår skit, men det är främst skildringen av Buffys depression, hennes tomhet, apati och overklighetskänslor, som slår hårdast. Hur ensam hon är med sin sorg, när alla omkring henne ständigt upprepar att allt är bra, kommer att bli bra. ”Why can’t I feel? My skin should crack and peel. I want the fire back.”

150102_1150102_2
150102_3150102_4

Svammel: True Detective, säsong 1. Det finns mycket att säga om årets mest omskrivna kriminalserie, och jag har ett längre inlägg på gång, men det som kvalar in på den här listan är Rust Cohles nihilistiska filosoferande om livet, universum och allting. Det svänger mellan creepy, poetiskt och sjukt pretto och jag tyckte att det var bitvis asroligt.

Rust: ”This place is like somebody’s memory of a town, and the memory is fading. It’s like there was never anything here but jungle.”
Marty: ”Stop saying shit like that. It’s unprofessional.”

När Rust i ett avsnitt tittade ut genom bilfönstret och muttrade ”Fuck, I don’t like this place. Nothing grows in the right direction.” kände jag för att hojta ”This is bat country!” Min favorit var nog när Rust sade ”Look, as sentient meat, however illusory our identities are, we craft those identities by making value judgements. Everybody judges, all the time. Now, you got a problem with that, you’re living wrong.”, varpå Marty tittade skeptiskt på honom och undrade ”What’s scented meat?”

Okej, det får räcka. Att citera True Detective är så 2014.

Äntligen: Agents of S.H.I.E.L.D. blev bra! När Marvels tv-serie om mänskliga agenter i en värld där det finns superhjältar började hösten 2013 var den – tyvärr – ungefär som jag hade väntat mig: smårolig, men inte direkt något att hurra över. Jag såg kanske 8 avsnitt och gav sedan upp. Men mot slutet av första säsongen började det snackas om förbättring så jag gav den en chans till. Och ja, så fort tv-serien hakade i händelserna i Captain America 2: The Winter Soldier, som ju jämnade SHIELD:s högkvarter med marken, började det verkligen hända grejer.

Plötsligt blev det spännande på riktigt, för nu kändes det som att det faktiskt var något som stod på spel. Organisationen föll sönder och samman, agenterna gick från ”Vi är SHIELD och kan göra vad fan vi vill” till att vara underdogs jagade av halva världen, upplägget med ”veckans skurk” dumpades till förmån för längre arcs, de ganska platta karaktärerna fick mer liv när världen rasade omkring dem och allt blev så jävla mycket bättre.

3 reaktioner till “Saker jag såg 2014, del 1: spioner, Buffy och psykosfärer”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *