The Last Ship

Mellandagarnas hjärndöda underhållning för min del var Michael Bay-apokalypsen The Last Ship med 10 avsnitt. Skeppet i titeln är det amerikanska militärfartyget USS Nathan James, som under ledning av kapten McSteamy (okej, han heter Tom Chandler i den här tv-serien) puttrar runt i Arktis. Det ingår i deras uppdrag att inte kommunicera med omvärlden, så de har ingen aning om att en virussjukdom håller på att döda stora delar av jordens befolkning. Med dem är också mikrobiologen Rachel Scott, som har en aning, och som letar efter en ursprunglig version av viruset. Så i korthet går det ut på att de ska utveckla ett vaccin och rädda världen.

141228_tls3

Yay: The Last Ship ser bra ut och har flera riktigt spännande avsnitt. Den utspelar sig mestadels till havs, vilket jag ju är svag för. Jag är även svag för Rhona Mitra, som spelar Rachel Scott. Skutan har en hyfsat blandad besättning och det är ju alltid ett plus i min bok att när skeppets XO gormar ”Chief engineer, give me a status!” kommer svaret från personen på bilden till vänster:

141228_tls1 141228_tls2
141228_tls4
141228_tls5

Och jag ska inte spoila sista avsnittet, men man fick en blick på vad som pågår på land och det gjorde mig väldigt nyfiken på nästa säsong.

Meh: Träigt skådespel, träig dialog och jag fastnade inte riktigt för någon av karaktärerna – efter flera avsnitt kom jag fortfarande knappt ihåg vad någon hette. Bad guys kan inte sikta. Den medicinska biten kan man antagligen slita sitt hår över, men det hör ju till. ”America, fuck yeah!”-nivån är rätt hög och skurkarna som kapten Käklinje och hans besättning möter är exempelvis Ryssen (vad annars?), al-Qadia och en slemmig sydamerikansk knarkboss. I ett avsnitt stannar de vid Guantanamo för att tanka och plockar med sig en f.d. fångvakt som får rollen som comic relief. Eh, okej.

Något jag inte blev riktigt klok på var nivån av råhet. Å ena sidan är det rätt mycket våld och död – sjuka människor, lik i drivor, en del pang pang. Å andra sidan är den ovanligt ”snäll”, både som skildring av den militära miljön och som apokalyps. Inga slagsmål bland besättningen, ingen skåpsupande befälhavare, inget myteri, inga trakasserier eller ifrågasättande av den kvinnliga besättningens kompetens. Det är knappt ens någon som är ful i munnen. Det är någon sorts mysapokalyps som pågår på den där båten. Och även om det mest är en bra grej att de undviker de uppräknade militärfilmsklyschorna (i synnerhet sexismen, tack), för det finns så det räcker ändå, så får jag inte riktigt ihop det.

Visst, alla tv-serier kan inte vara The Walking Dead– eller Game of Thrones-råa, men det är för stor skillnad mellan de snälla pojkarna och flickorna på skeppet och den mycket råare världen utanför det. Kanske är det bristerna i skådespeleriet och karaktärsskildringen som gör att de konflikter som ändå finns ombord känns som småtjafs. Kanske är jag lite skadad av att ha Spartacus bland mina favoritserier. Eller kanske är det bara de gamla vanliga snedvridna påhitten om vad som är okej att skildra på tv/film som ställer till det. Ni vet: Det är okej att visa högvis med namnlösa döda och det är okej att meja ner ”fienden” utan dåligt samvete, men hjältarna får inte göra dumma saker och man får inte svära.

3 reaktioner till “The Last Ship”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *