Surfeminism Tittar på tv

Spartacus, inlägg 1: ”Kill them all!”

(Största delen av det här inlägget skrevs för sådär en och en halv månad sedan, men varje gång jag har tänkt publicera det har jag lagt till lite mer istället. Det är långt och svamligt, bara så att ni vet. Nu får jag fan inte peta in mer, trots att jag skulle kunna. Kom igen, klicka på ”Publicera” då. Klick!)

Andra säsongen av Spartacus tog slut strax innan innan påsk och jag fick erkänna för mig själv att jag verkligen skulle sakna veckans dos av slow motion-våld och drama i läderkalsonger. Sedan tog jag och såg om serien, prequel + två säsonger. Sedan ville jag se om det hela skiten ytterligare en gång till, men lät bli. Någon måtta får det liksom vara. Däremot känner jag ett behov av att skriva av mig.

Spartacus är, som man kanske fattar av namnet, en historiskt inspirerad actionserie om en slav som gjorde uppror mot romarna. I första säsongen är han en gladiator som tillhör Batiatus och i andra säsongen leder han ett gäng gladiatorer och andra slavar på rymmen. Det är mycket våld i slow motion, hinkvis med blod som sprutar och kroppsdelar som flyger, intriger och backstabbing och mycket naket, allt kryddat med en konstig dialog som spänner mellan hysteriskt rolig och bara knas. Vanligaste ordet är för övrigt cock. Lite som 300 möter Rome, med skillnaden att Rome är en bra dramaserie med en del råa inslag, medan Spartacus är ett jävla spektakel, men ett förbannat underhållande sådant. (Och 300 gör man bäst i att glömma.)

Anna-Karin på Weird Science kallade första säsongen Spartacus: Blood and Sand för en av hennes bästa tv-upplevelser det året, men skrev också att hon skrattade så att hon grät åt första avsnittet för att hon tyckte att det var det sämsta hon någonsin sett. Jag fnissade igenkännande åt det, för när jag såg första avsnittet i början av 2010 var min reaktion något i stil ”HERREGUD vad DÅLIGT”, men jag fortsatte att titta ändå. Till en början tyckte jag mest att det var en löjlig våldsorgie som var tillräckligt underhållande för att passa bra att stänga av hjärnan framför, men någonstans längs den blod- och porrkantade vägen fastnade jag på riktigt, och det här inlägget är väl något sorts försök att förstå hur det gick till.

I påskas började jag alltså se om alltihop, i kronologisk ordning. Jag började med miniserien Gods of the Arena, som är en prequel (men har man inte sett något alls bör man nog börja med första säsongen, för GotA spoilar slutet av första säsongen rejält), och gav mig sedan på första säsongen, som det alltså var två år sedan jag såg senast. Och herrejävlar, första säsongens första avsnitt. Det är så fruktansvärt kasst. En värre uppvisning i ostighet har jag sällan sett.

Jag menar, den överdrivna (och dåliga) green screen-användningen, datoranimerade höstlöv som singlar omkring, att folk är halvnakna även i snö, att det aldrig är vanligt ljus utan konstant någon sorts fantasyboksomlagshimmel, mjukporren, ”hjälten blir av med sin fru”-temat, äh, jag orkar inte. Titta:



Eeek. Det här är ju mer pinsamt än Legend of the Seeker. Jag dör.

Den skärper till sig sedan och tonar ner de värsta pinsamheterna. Det betyder såklart inte att serien blir dramatiskt annorlunda. Den fortsätter att vara en väldigt blodig, porrig och otroligt over the top cheesefest och tycker man inte att det låter verkar roligt gör man bäst i att hålla sig borta. Är man som jag blir man däremot helsåld.

Det är förresten spoilervarning på typ hela inlägget härifrån. Eller snarare från och med bildspammet i del II av det. Del I och första stycket i del II kan man läsa om man inte är jättespoilerkänslig. (Och bryr man sig inte kan man läsa allt, ju.)

I. ”I get to walk on set and look at six-pack abs all day long and men walking around in diapers” (citat ur intervju med Katrina Law som spelar Mira)

Var ska jag börja egentligen? Kanske i att serien ser så fnissframkallande ut en stor del av tiden? En massa halvnakna, inoljade muskelknuttar i blöja eller läderkalsonger som gravallvarligt väser om blod och död och ära. Hysteriskt kul. Över huvud taget är det väldigt mycket ofrivillig komik, som här:


Det är sorglig, sorglig begravning och hjälten är förkrossad och allt jag kan göra är att skratta för att kameran glider så fånigt längs en lång rad av inoljade bröstmuskler som glänser i fackelskenet. Eller här:


Jaja, det är hemskt sorgligt att någon är döende (någon är alltid döende), men allvarligt killar, hur fan ser ni ut egentligen? Man kan ju tycka att jag, när jag har ser andra säsongen för andra gången, skulle vara så van vid utstyrslarna att jag inte reagerar på dem längre, men nej, det är fortfarande asroligt.

Sedan har vi ofrivilligt komiska situationer till följd av efterblivet manusskrivande, som klumpigheterna i Gods of the Arena när Crixus blir polare med Barca, eller som i andra säsongen när Spartacus tröttnar på konflikterna bland rebellerna och bestämmer sig för att fixa det hela med *trumvirvel* sprit och slagsmål! För det vet ju alla att om man super ner folk och tvingar dem att skojbrottas så löser sig alla problem! Fullständigt IQ-befriat. (Men jag är ok med allt som leder till att Nasir fräser som ett argt djur, för det är hilarious.) Jag känner förresten respekt för John Hannah, som spelar gladiatorernas ägare Batiatus, för hans förmåga att gorma alla möjliga varianter av ”cock in ass!” utan att låta störtlöjlig.

Och så är det ju ögongodisfaktorn också. (Nej, nej, man ser på Spartacus bara for the plot, obviously! Eller hur det nu var.)

II. ”I will not fucking die for this”
Men även om jag gapfnissar åt alla dödsallvarliga män som ser dödslöjliga ut medan de morrar dödsspänniga repliker, så är det också allvaret som gör att det på något sätt funkar. Det är ju inte våldsporren utan skärvorna av mänsklighet mellan fontänerna av blod som gjorde att jag blev tillräckligt engagerad för att sitta och skriva det här. För att bland allt vrålande och fusksolbränd hud som skärs i bitar finns ansikten fyllda av rädsla och sorg och sårbarhet och jag tror på dem. Jag tror på vänskapen mellan exempelvis Spartacus och Varro, på sorgen efter varje person som fattas (förutom Spartys fru, jag klarar inte av henne), på hjälplösheten i att tvingas att bli ett monster för att överleva. Då och då kommer jag på mig själv med att till och med bry mig om de mest uschliga filurer.

Dags för lite bilder på känslosamma karlar, tror jag bestämt!


Ledsen i ögat för att han har insett att han måste underordna sig för att överleva.


Ledsen i ögat för att hans bästis har fått order att döda honom.


Ledsen i ögat för att han blir behandlad som en sexleksak.


Ledsen i ögat för att hans fd bästis inte vill veta av honom. (Sånt som kan hända när man ligger med polarens fru.)


Inte ledsen, bara kär. (Och eftersom jag utvecklade en tv-crush av löjliga proportioner på de där två killarna har jag ett till inlägg om dem på lager. Det kommer antingen imorgon eller på lördag.)

Scenen med Crixus ovan är värd att säga något mer om. Jag hade inget alls till övers för honom till en början – skrävlande, taskiga, töntiga machofjant – men ju mer sårbarhet han visade, desto bättre tålde jag honom. Han må ha varit alfahannen bland de andra gladiatorerna, men precis som de andra var han en ägodel, som romarna kan göra precis som de vill med. Här är det några romerska kvinnor som inspekterar honom som kvällsnöje (liksom, vad ska man göra när man inte har internet?) och han är uppenbart obekväm med situationen men biter ihop som han förväntas göra. Men när Ilithyia rör honom rycker han till och det är detaljer som den rörelsen som jag tycker mest om: sprickorna i machofasaden. Det är lite samma sak med Barca, en annan irriterande uppblåst Guds-gåva-till-arenan, som jag blev vänligare inställd till först när han var gullig med Pietros och gjorde det uppenbart att det fanns en människa bakom monstret.

III. ”We do what we must in this house”, maktlösheten och här kommer sandalfeminismen


I andra säsongen har före detta slavarna Mira och Chadara några meningsutbyten om sex och makt. Mira har svårt att förstå Chadaras val att söka skydd och status genom att ligga med män hon egentligen inte gillar, varpå Chadara konstaterar att ”I pay with the only coin I have, as do you.” Vid ett annat tillfälle tycker att Mira att Chadara borde ta tag i sitt liv själv istället för att sära på benen, och har ju en poäng, men visar samtidigt oförståelse för att den position hon själv har inte bara är hennes eget verk och för hur oskyddad man är i det där sällskapet om man inte råkar vara vän och/eller sängkamrat till en av snubbarna med makt, vilket hon själv är. Chadara försöker hitta en plats på det enda sätt hon betraktar som möjligt för henne, men möter mest förakt. (<3 Nasir för att han är den enda som reagerar med någon sorts känsla när hon dör. Äh, <3 Nasir för typ allting, men mer om honom i nästa inlägg.)

När jag såg det här första gången, och när en del av brudarna började ta till vapen, var min tanke ungefär: vad är det här wannabe-feminism helt plötsligt? Fast det var visst inte helt plötsligt. När jag såg om alltihop märkte jag att det fanns en hel del samtal i första säsongen som jag hade glömt. En del skämtsamma som det här:

Ilithyia: ”And I thought I was in the presence of a proper Roman woman.”
Lucretia: ”‘Proper’ is a word forged by men who would seek to enslave us with it.”

Och andra intressanta, som när gifta paret Batiatus och Lucretia pratar om ekonomiska problem:

Batiatus: ”I am the paterfamilias, the worry is mine alone.”
Lucretia: ”Is that how you woke this morning? Alone?”

Jag tror inte att jag tänkte särskilt mycket på Batiatus och Lucretias relation den första gången jag tittade (möjligtvis vad jag lite mentalt blockerad av ”jösses, vad mycket gore och snusk det är i den här serien”), men den är rätt intressant. Batiatus älskar uppenbarligen sin fru och bröt mot en del normer och förväntningar när han gifte sig med henne (hon hade egentligen inte tillräckligt fin bakgrund, isch!) och han lyssnar på henne, men det räcker såklart inte så långt att han kan se förbi samhällsstrukturen. Han framhåller frånvaron av ansvar som en bra sak för henne, fast den egentligen betyder frånvaro av makt över sitt eget liv. Hennes liv är helt bundet till hans, men oroa dig inte för det gumman, det är min sak.

Det får mig också att tänka på när Gannicus försöker ursäkta sig inför Oenemaos för den där affären med hans fru och säger ”Whatever happened between us, I am to blame. Not her, never her.” Han tycker säkert att det är ädelt av honom att befria henne från skuld, men samtidigt frånkänner han henne förmågan att göra egna val. Första gången de var tillsammans var det något som tvingades på dem båda, som underhållning för en hög med romerska svin, men annat som hände var lika mycket hennes val som hans. Ganska doucheigt att ta det ifrån henne, särskilt med tanke på att det är så få val de tillåts göra själva. Melittas replik ”We do what we must in this house” skulle kunna vara tagline till både Gods of the Arena och Blood and Sand.

Möjligheten – eller som oftast, bristen på möjligheter – att välja är en röd tråd. I första säsongen grälar Mira på Spartacus om att hans hämndplan sannolikt kommer att resultera i att en massa oskyldiga slavar dör och han verkar i stort sett inte bry sig. Jag tänkte tillbaka på det i andra säsongen när Spartacus ger Agron på käften och gormar ”If a single life holds no value, then none are of worth!” Jaha, ok? Så nu är plötsligt alla liv värdefulla, fast du ganska nyligen var beredd att offra typ vem som helst som råkade hamna ivägen för din hämnd? Du är en sådan skit ibland, Sparty.

Jag är ju fortfarande rätt svag för hjälteberättelser, men jag har svårt för den vanliga framställningen att om hjälten når sitt mål så är det en bra sak och lyckligt slut, tjohej, oavsett hur många som dog eller fick sina liv förstörda längs vägen. (Har man exempelvis läst mycket fantasy har man sannolikt fått en överdos av sånt gegg, och det är en av de sunkgrejer jag inte gillar med den mest standardiserade formen av fantasy.) Andra säsongens Sparty är klart mer moralkakig än första säsongens som mest tänkte på egna mål. Jag hoppas lite att han får totalt spel i tredje och härjar vilt, bara för att trycka mer på att ”hjältens” väg till sitt mål orsakar stor förödelse för ”oskyldigt” folk som råkar hamna ivägen. Och sedan är det ju det där med att upproret kommer att misslyckas och typ alla kommer att dö innan serien är slut. Oh, well.


Hur som helst, tillbaka till kvinnorna. Med tanke på att Spartacus är en actionfylld machoserie som utspelar sig i ett väldigt patriarkalt samhälle kan man tänka sig att surfeministen skulle titta fram och hytta med näven stup i kvarten, men hen var förvånansvärt tyst, bland annat för att de nämnda faktorerna inte används som en ursäkt för att skapa oviktiga, ointressanta kvinnliga karaktärer. Åh, Lucretia och Ilithyia är ett så underbart vidrigt par av scheming bitches att jag är villig att ha överseende med att två ton överspel verkar ha ingått i arbetsbeskrivningen för romarinnor i allmänhet. (Ja, Seppia, jag tittar särskilt på dig.)

Och som jag nämnde i Game of Thrones-inlägget tidigare så är jag klart mer ok med nakenhet när alla är nakna än när det bara är kvinnorna som kastar av sig kläderna. När jag såg första avsnittet verkade det lite som att det bara skulle bli den gamla vanliga tuttfesten, men eh, det ändrades ju sedan kan man säga. Drinking game till antal penisar, någon? (Sedan har det säkert också att göra med dels tonen i serien och dels mina egna förväntningar. Spartacus är så vulgär i tonen och kör fullt ös medvetslös med allting vilket gör mig mer benägen att acceptera ytterligare en orgie med en axelryckning, medan GoT känns lite mer som ”Det här är en seriös dramaserie – OJDÅ TITTA BRÖST – här är vi allvarliga – BRÖÖÖÖST”)

Mängden sexuella övergrepp mot män, utförda av både män och kvinnor, är också rätt intressant. Överlag är det så att man, kvinna, fri, slav, ingen kommer undan att bli trampad på de mest vidriga och varierande sätt i den här serien. Man borde väl egentligen inte tjoa över att karaktärer blir fruktansvärt illa behandlade, men att vem som helst kan bli utsatt för vad som helst känns ganska… befriande? Fattar ni hur jag menar? Det är något som känns väldigt off att sitta här och bara ”yay, män blir våldtagna!”, men jag uppskattar att de bryter den vanligtvis kompakta tystnaden kring det ämnet. (Sedan finns det visserligen en del skillnader i hur serien behandlar våldtäkt mot män och våldtäkt mot kvinnor men den analysen orkar jag inte gå in på. Kanske kan ta det i kommentarerna om någon mot förmodan är intresserad? Har någon ens läst så här långt?)

IV. ”I am a villain, but not your villain”, eller alla underbara skithögar


En annan tanke från andra titten: jag gillar fan Nick Tarabay. Tidigare har jag bara sett Ashur, och hatat honom, denna slemmigaste av alla slemhögar i denna slemmiga serie, men nu har jag också lagt märke till skådespelaren bakom och är smått imponerad. Ashur är en sån där genomvidrig figur som man älskar att hata, och som ibland skrämmer skiten ur mig genom att få mig att trots allt känna lite förståelse och sympati för honom, särskilt efter att ha sett alla säsongerna i kronologisk ordning. Han vill ju också vifta svärd med de stora pojkarna, men det får han inte eftersom hans ägare att upptäckt att han är mycket bättre som sneaky skithög än som gladiator. Stackars Ashur, uppskattad för sina sämsta sidor och föraktad av alla. Jag jublade på Twitter när han blev av med huvudet, men han var en finfin skurk.

Många motstridiga känslor när jag ser Spartacus, helt enkelt. Jag tänker exempelvis på Lucretia. Stöttande hustru som är på väg att få klor i Gods of the Arena, knivskarpt intrigerande i Blood and Sand och svamlande galning i Vengeance. Hon blir utsatt för mycket hemskt i andra säsongen, exempelvis våldtäkterna, och jag tyckte att det var gräsligt och hejade på henne som fan medan hon lurade på hämnd. Sedan tyckte jag att det var gräsligt att jag sympatiserade så med henne. Jag menar, det här är en kvinna som har mördat och begått sexuella övergrepp och dessutom har sopat andras grova brott under mattan för att själv kunna utnyttja situationen. Sitter jag verkligen här och tycker synd om henne? Hon är ju ett monster, precis som de andra.

Eller Ilithyia. Hatar henne för att hon är en sådan avskyvärd bitch, älskar henne för att hon är så sneaky och brutal. Och så står hon ju för seriens mest episka backstabbing. Säsong 2, avsnitt 9, ni som har sett vet vad jag menar. En sån där scen som fick mig att bara JAG ÄLSKAR DET HÄR – VAD FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?!

V. ”We are both monsters”

Och jag undrar om inte den reaktionen är en rätt bra sammanfattning av mitt förhållande till Spartacus. Den tilltalar mig och stöter bort mig på samma gång. Den gör mig till folkmassan på läktaren, vrålande efter blod. Jag har kapitulerat. Är det inte januari 2013 snart?

5 kommentarer på “Spartacus, inlägg 1: ”Kill them all!”

  1. Anna

    Jag håller med om typ allt, haha.

    En sak jag tycker är lite skumt med säsong två är Lucretia och hennes scheming – gör hon allt det där bara för att till slut kunna hoppa ut för klippan med Iliythias unge i hopp om att återförenas med sin man i dödsriket? Känns… lagom trovärdigt.

    Och vem har inte crushat på Nagron, förresten? Mitt i allt blod och dödande dyker de där två upp i bild och man bara: ”Naaaaw…” :P Och serien skulle vara betydligt sämre utan Agrons raggningsrepliker.

    Jag fann allt objektifierande och utnyttjande av männen ganska så störande i de första programmen, innan jag insåg att det till största delen berodde jag helt enkelt är så pass ovan vid att se mäns kroppar och övergrepp på män framställas på det här viset. Det är dock uppfriskande (trots att det låter helt knäppt att säga det) att se det för en gångs skull.

    Fan, nu blev jag ju sugen att se om alltihop. Damn you. ;)

    Svara
  2. Pål Eggert

    ”Den gör mig till folkmassan på läktaren, vrålande efter blod.”

    He he, jag får god lust att ställa mig på läktaren och vråla med efter den här recensionen/reflektionen.

    ”Har någon ens läst så här långt?”

    Ha ha, själv blir jag fundersam över om jag skulle gilla tv-serien så mycket som jag gillade din recension. Välskriven och passionerad. Du väckte i alla fall min nyfikenhet på något jag avskrivit för länge sedan.

    Svara
  3. Maria

    Anna: Mm, jag är inte heller nöjd med vad de gjorde med Lucretia i andra säsongen. Man tror ju att hon har hämtat sig från den inledande galenskapen, men egentligen var hon knäpp hela tiden? Det gick inte riktigt ihop.

    Pål: Haha, tack. Jag hade i alla fall väldigt roligt när jag skrev det här inlägget, det kanske märks. ;)

    Och tja, blir man inte avskräckt av att jag beskriver Spartacus som en ”over the top cheesefest” och de fåniga bilderna ovan kan det vara värt att ge den en chans. ;) För det ÄR mycket som är fånigt och det är såklart avgörande om man uppfattar fånerierna som underhållande eller om man bara tycker att det är töntigt och bara för mycket i allmänhet. Den här seriens skapare skulle antagligen inte förstå vad ”less is more” betyder om han fick det framför näsan och för min del är det hur underhållande som helst, men jag kan helt klart förstå dem som reagerar med ”Eh… Vad fan var det där? Neeej tack.”

    Svara
  4. Pingback: Spartacus, inlägg 2: ”You favor clever strategy, fuck the man from behind!” - Vildvittra

  5. Pingback: I rymden kan ingen höra din hårfön - Vildvittra

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>