Mediabrus Surfeminism Tittar på tv

Blicken jag inte vill ha

Jag såg den här framsidan i affären igår och det kändes lite som att någon hade sparkat mig. Sånt här förekommer ju inför varje sommar i diverse olika tidningar, och jag kanske suckar lite trött inombords, om jag reagerar alls, för jag är ju så van vid den här konstanta bedömningen av (kvinno)kroppar, men det här är ett av de värsta exemplen jag har sett. Jag blev så arg och äcklad och hoppades att de som står bakom framsidan med tillhörande ”artikel” blir äcklade av sig själva när de skickar sånt till tryck. Seriöst, jag önskade dem lidande.

När jag gick ut ur affären kom jag att tänka på tidningen Posh, som jag av någon anledning fick ett gratisnummer av för ett tag sedan. Det kan ju vara trevligt ibland att bläddra bland snygga kläder och annat fluff, men jag tog mig aldrig igenom hela. Inte bara för att den var kasst skriven (som att läsa någons halvslarviga blogg) men för att det var så otroligt mycket dissande av kända kvinnors utseende eller beteende. Det var inte ens gjort med en skämtsam ton, utan bara rent ut. Bedömandet är i stort sett alltid närvarande i varierande grad i publikationer som riktar sig till kvinnor, särskilt om de har med mode eller kändisar att göra, men här var det så himla uttalat att jag hann knappt fem sidor innan jag hade fått en överdos. Var det inte fel på deras kroppar så var det fel på deras kläder, eller så var de patetiska på grund av för många skönhetsoperationer eller för ung pojkvän.

Och detta ”vi tycker” som gärna förekommer i sådana sammanhang, vilka är ”vi”? Är det hela redaktionen som gemensamt sitter och bedömer kvinnors kroppar och privatliv? Är det någon sorts utökad grupp av kvinnor, typ ”jag och mina läsare”? Snälla, blanda inte in oss andra i din vidriga lilla text.

Caitlin Moran skrev i How to be a Woman om hur hon triggas till att bedöma kvinnor på ett bild på ett mycket hårdare sätt än kvinnor i verkliga livet:

paps vill take pictures of women going to the shops in jeans and a jumper, with no make-up on, and make it look like her world is on the edge of crumbling because she didn’t have a blow-dry before she left the house.
Of course, in the real world, we know women who always blow-dry their hair before leaving the house are freaks [...] But when you see, say, Kate Winslet in the paper, looking perfectly normal on her way to Waitrose, we’ve been so conditioned to the tabloid view of female appearance that even the most hardcore feminist might find themselves having the trigger reaction of ”Jesus, Winslet – your hair looked better when you were going down with 1,517 souls on the Titanic. Run a brush throught it, love” – before they suddenly come round, and shout up, to the heavens, ”DEAR LORD! WHAT have I BECOME?”

Helvete vad jag känner igen mig och helvete vad jag önskar att jag inte gjorde det och helvete vad jag avskyr denna världsbild som har sipprat in i mig och gett mig den där dömande blicken som jag antagligen aldrig kommer att bli av med.

Jag tänkte en del på det när jag slutade följa ANTM förra året, detta hysteriska spektakel av vackra människor och underhållande craziness. Likt domarna i serien satt jag och bedömde och valde och reagerade sällan över det – vilket jag skulle gjort i andra sammanhang – eftersom seriens format inbjöd så till det. För liten näsa. Tråkig hårfärg. Konstiga ben. För rak överkropp. BLAH BLAH BLAH. HÅLL KÄFTEN, SKADADE HJÄRNA.

Det var verkligen inte så att jag slutade titta av någon fin anledning i stil med ”jag gillade inte vem jag blev som tittare”. Jag slutade titta för att jag helt enkelt inte tyckte att det var underhållande längre, och så var det med det. Men faktum kvarstår att jag inte gillar vem jag blir när jag tittar på bilder av kvinnor i vissa sammanhang. Det är automatisk reaktion. Bedöm. Bedöm.

6 kommentarer på “Blicken jag inte vill ha

  1. Rania

    Som fotograf med inriktning mode slits jag mycket av det där. Jag ser SÅ MYCKET KVINNOR (och män) på stan, men bara ett få tal ger mig känslan han/hon/(hen) vill jag fotografera. Varför? är jag ytlig? är det min personliga smak eller är jag påverkad utifrån? både och troligen. Valet av modell, det jag visar utåt att jag fotograferar… jag har en chans att påverka den här industrin, kanske liiite i alla fall. Men ska jag fotografera någon som i mina ögon inte inspirerar mig, som jag ”inte vill” fota, bara för att ge en bättre bild utåt? uuugh

    Svara
  2. Pål Eggert

    ”Valkar, celluliter och revben” står det på omslaget. Jamen välkommen till hur människor ser ut skulle jag vilja säga till fotograferna. Big surprise – vi är inte photoshoppade i verkliga livet. Och ser artikelskribenterna sig själv i spegeln någon gång så lär de märka att det är likadant med dem. Jag blir nästan mer full i skratt när jag ser modellfoton och tänker på vilka retuscherade, supertränade, dietmisshandlade, stylade ickemänniskor de är. Var det inte Cindy Crawford som sade att hon önskade att hon såg ut som Cindy Crawford? Kommersiell indoktrinering är vad det är.

    Svara
  3. Angelica

    Jag känner mig hemsk som bedömer andra människors utseende som jag gör. Även om jag aldrig tar det så långt att jag behandlar någon illa på grund av deras utseende så ser jag många människor som min första spontana tanke om är något i stil med ”oj, vilken stor näsa”, ”jösses vilken ful frisyr”, ”men hur klär människan sig?”. Och vetskapen att andra gör detsamma om mig får mig att må riktigt dåligt.

    Det är hemskt att tänka på hur hjärntvättade vi blivit av samhället och ännu värre att inte kunna ”undo” hjärntvätten. Tror nästan det skulle krävas någon form av terapi för att helt och hållet kunna förkasta samhällets skönhetshets och ideal.

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>