Tittar på tv

Och där sjönk den

Tidigare utlovat Titanic-gnäll kommer här!

I år är det 100 år sedan Titanic sjönk, vilket har gett upphov till två tv-serier om olyckan (och säkert många fler dokumentärer). Jag såg nyligen en miniserie på fyra avsnitt och jag var försiktigt förväntansfull, eftersom manus var skrivet av Downton Abbeys skapare Justin Fellowes. Jag väntar otåligt på nästa säsong av Downton Abbey och tänkte att det här kanske kan lindra abstinensbesvären lite. Men det här är tyvärr inte Downton Abbey på havet.

Den här versionen av Titanic har ett ganska intressant upplägg. Första avsnittet börjar innan resan, och slutar när när det är på väg åt helvete. Andra börjar även det på land och slutar i kallvatten. Och sådär håller det på. Startpunkten förskjuts för varje avsnitt, liksom slutpunkten, men det är ändå lite som att börja om i varje avsnitt. Man får mer bakgrundsinformation och får se katastrofen ur andra personers perspektiv – ibland precis samma händelser, men från en annan synvinkel. Det finns inte heller några tydliga huvudpersoner, utan ett stort gäng mer eller mindre viktiga figurer. Det funkar sådär, eftersom det tar tid att lära känna dem tillräckligt för att bry sig om de drunknar eller inte. Och det är ju en klar fördel om man bryr sig.


Datoranimerad eka till er tjänst.

Liksom Downton Abbey växlar Titanic mellan upstairs och downstairs, men lyckas inte lika bra med att ge liv åt hela gänget. (Och egentligen är det orättvist att jämföra, då DA är en mycket längre serie, men det är svårt att låta bli av ovanstående skäl.) Det är främst högdjuren som är det stora problemet här. De är i fokus i första avsnittet, men försvinner sedan lite ur bild för att ge plats åt i andra figurer i andra och tredje avsnittet, och sedan när de får större plats igen i sista så är det liksom försent för att ta dem till sig. Dessutom är de inte direkt några jag vill ta till mig.

I stort sett nästan alla intressanta karaktärer med engagerande historier reser i andra eller tredje klass eller jobbar på fartyget. Överklasspassagerarna på Titanic framstår mest som ett gäng pappdockor som rapar ur sig snipigheter på kommando när man drar i ett snöre på deras ryggar, som om seriens skapare har stått med en lista över alla former av sunkighet som rör sig i deras huvuden och varit väldigt noga med att allt måste ut. Rasism, check. Klassförakt, check. Sexism, check. Allmänt snobberi, check. Oförmåga att se längre än sin egen nästipp, check. Osv.

Och ja, det är självklart att de här aspekterna bör finnas med, men de är så dominerande i gestaltningen att det knappt blir något annat kvar. Förstaklassresenärerna har liksom inga egna liv, utan ägnar sig mest åt att titta snett på och kommentera människorna omkring dem och det blir så ointressant. Suffragetten Georgiana hade potential – jag är ju en sucker för upproriska kvinnfolk – men var i slutändan rätt blek hon också. Den enda av förstaklassfolket som väckte något större engagemang från min sida var Georgianas vidriga mor, som jag avskydde och ville dränka. Självklart visade hon sedan mänsklighet och nyanser i nödens stund och då blev jag ännu mer irriterad för att det är ett så billigt latmaskdrag från manushåll.

Lägg till att själva katastrofscenerna ofta kändes ganska meh och Titanic blev, om inte ett magplask, så i alla fall ett rätt mesigt dyk. Men en del av delhistorierna var lyckade och jag såg alla avsnitten i ett svep, så jag blev uppenbarligen inte uttråkad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>