Jag håller på att rensa bland de senaste åtta månadernas foton och fy vad tråkigt det är men det är också onödigt att ha en massa, tja, onödiga (misslyckade, meningslösa, likadana som tjugo andra) foton som tar upp en massa plats och gör det svårare att leta bland de bilder som faktiskt är något att ha. Långsamt går det.

Hittade de här från i höstas då jag tydligen var ute och terroriserade någon stackars hare med blixten. Dumt.

I havet av papperslappar jag har städat bort från mitt skrivbord hittade jag de här rubrikerna som jag tydligen har klippt ut för att jag tyckte att de var roliga:

Ja. Väntar på tåget gör man väl varje gång man ska åka tåg såvida man inte kommer springande precis när det ska gå och det skulle vara väldigt underligt om det inte fanns några attityder alls kring sexköp.

Jag har varit slö med att lägga upp saker i fotobloggen den senaste tiden men igår slängde jag upp de senaste nio dagarnas bilder.

I Bokbloggen skrev jag om Modesty Blaise idag, för Peter O’Donnell har dött.

Förresten, nu märkte jag att några av fotona råkade bli väldigt komprimerade, men jag orkar inte göra om. Gah! Jag har nämligen installerat om PSP för att det bråkade lite och hade – som vanligt – glömt bort att standardinställningen för JPG-compression factor där är 20. 20! Så jävla korkat. VARFÖR har de en standardinställning som förstör bilderna?! Det här händer typ varje gång jag installerar om PSP, eller installerar en ny version, eftersom jag aldrig kommer ihåg att jag måste ändra inställningarna innan jag sparar något.

Nej. Det finns inga sexiga väskor. Seriöst.

Valborg i Uppsala är ju ett jävla spektakel. Jag jobbade på dagen och kan väl inte direkt påstå att jag sörjde att jag missade heldagsfyllan, men däremot var det himla tråkigt att jag inte såg när Jessica, Emil och Jesper åkte i Fyrisån med Catahya-flotten. Jag kom tillbaka till Uppsala på kvällen, på ett tåg fullt med tomflaskor, och promenerade genom staden som luktade olika former av alkohol vid vartannat andetag. Fullsmockat med folk var det också, med varierande grader av förlorade hjärnceller. Markus berättade att när han cyklade hem från jobbet var det någon som ropade ”GUL HJÄLM!” efter honom i megafon. ”Det är i och för sig korrekt, men…”

Efter att ha ätit, segat omkring lite och sms-terroriserat folk (man kan ju inte göra det enklare för sig och ringa istället) begav vi oss till Nöjd där det förekom rakning av huvuden, posering med fiskar och provning av huvudbonader i olika former.

Mina valborg-foton finns på Facebook och ”mina” foton (kameran vandrade runt en hel del) från Catahyapuben tidigare i veckan i IRL-galleriet.

I jämförelse med sådär 4-5 år sedan ser jag rätt lite film numera. Tv-serier har tagit över. Men det borde ju inte hindra mig från att skriva något om de filmer jag faktiskt ser, så nu blir det förhoppningsvis mer filmsnack här igen. Tre filmer jag såg i mars och april:

Fame (2009)
Förra året kom en nyinspelning av 80-talsfilmen Fame. Jag ska inte jämföra med den gamla filmen för det var så länge sedan jag såg den, men nu liksom då handlar Fame om några studenter vid en Performing Arts-skola i New York och deras strävan efter att slå igenom som dansare, artister osv.

Jag hade hoppats på en hyfsat underhållande dansfilm, men istället fick jag en röra som verkar ha klippts ihop av under ett anfall av dampighet. Första problemet är att det är för många karaktärer som introduceras, vilket leder till att väldigt få av dem får tillräckligt med plats. Andra problemet är att filmen är uppdelad i ”Freshman Year”, ”Sophomore Year”, osv. och varje år görs några fragmentariska nedlag i de olika karaktärernas liv: första årets presenteras de, andra året har de problem, ja ni fattar. Resultatet blir att det inte finns någon riktig handling utan bara söta människor som sjunger fint, dansar fint och snyftar lite över stereotypa problem i ett två timmar långt montage. Ingen sammanhållning och ingen utveckling. Suck.

Betyg: 2/5

An Education (2009)
Det är 60-tal i London och 16-åriga Jenny inleder ett förhållande med en vuxen man, David. Han charmar henne (och hennes föräldrar) med kulturella upplevelser, fina saker och resor, men såklart är inte allt lika bra som det verkar. Jag gillade verkligen An Education. Storyn kan knappast kallas originell, men skådespel och foto och stämning är allt finfint.

Jag hade dock en del problem med David. Det är inte bara att han är creepy, utan att jag inte lyckas förstå honom. Varför beter han sig som han gör och varför är det inte fler som ser igenom honom? I allmänhet har jag svårt för rollfigurer av typen ”creepy snubbar som alla gillar”, särskilt när de inte förklaras ordentligt. Jennys beteende är begripligt även när det är osmart, men honom lyckas jag inte greppa.

Betyg: 4/5

Easy Virtue (2008)
Året är 1929 och en ung engelsman tar med sin fru, en världsvan amerikanska som försörjer sig som racerförare, hem för att träffa familjen. Kort sagt går det inte så bra. Hans mamma avskyr hans fru, som i sin tur vantrivs förfärligt ute på landet och bara vill därifrån. Easy Virtue är en snygg film (låt er inte luras av den fula postern) med underhållande vass dialog och flera bra skådisar, men jag störde mig på några saker. Dels är det att den både stela och halvhysteriska mamman känns som en sådan praktkliché – men rollen räddas av Kristin Scott Thomas som såklart äger – och dels är en del av komiken obekvämt tillkämpad och överdriven. Slutet var inte direkt lysande heller, men annars var det en trevlig filmstund.

Betyg: 3/5