I jämförelse med sådär 4-5 år sedan ser jag rätt lite film numera. Tv-serier har tagit över. Men det borde ju inte hindra mig från att skriva något om de filmer jag faktiskt ser, så nu blir det förhoppningsvis mer filmsnack här igen. Tre filmer jag såg i mars och april:

Fame (2009)
Förra året kom en nyinspelning av 80-talsfilmen Fame. Jag ska inte jämföra med den gamla filmen för det var så länge sedan jag såg den, men nu liksom då handlar Fame om några studenter vid en Performing Arts-skola i New York och deras strävan efter att slå igenom som dansare, artister osv.

Jag hade hoppats på en hyfsat underhållande dansfilm, men istället fick jag en röra som verkar ha klippts ihop av under ett anfall av dampighet. Första problemet är att det är för många karaktärer som introduceras, vilket leder till att väldigt få av dem får tillräckligt med plats. Andra problemet är att filmen är uppdelad i ”Freshman Year”, ”Sophomore Year”, osv. och varje år görs några fragmentariska nedlag i de olika karaktärernas liv: första årets presenteras de, andra året har de problem, ja ni fattar. Resultatet blir att det inte finns någon riktig handling utan bara söta människor som sjunger fint, dansar fint och snyftar lite över stereotypa problem i ett två timmar långt montage. Ingen sammanhållning och ingen utveckling. Suck.

Betyg: 2/5

An Education (2009)
Det är 60-tal i London och 16-åriga Jenny inleder ett förhållande med en vuxen man, David. Han charmar henne (och hennes föräldrar) med kulturella upplevelser, fina saker och resor, men såklart är inte allt lika bra som det verkar. Jag gillade verkligen An Education. Storyn kan knappast kallas originell, men skådespel och foto och stämning är allt finfint.

Jag hade dock en del problem med David. Det är inte bara att han är creepy, utan att jag inte lyckas förstå honom. Varför beter han sig som han gör och varför är det inte fler som ser igenom honom? I allmänhet har jag svårt för rollfigurer av typen ”creepy snubbar som alla gillar”, särskilt när de inte förklaras ordentligt. Jennys beteende är begripligt även när det är osmart, men honom lyckas jag inte greppa.

Betyg: 4/5

Easy Virtue (2008)
Året är 1929 och en ung engelsman tar med sin fru, en världsvan amerikanska som försörjer sig som racerförare, hem för att träffa familjen. Kort sagt går det inte så bra. Hans mamma avskyr hans fru, som i sin tur vantrivs förfärligt ute på landet och bara vill därifrån. Easy Virtue är en snygg film (låt er inte luras av den fula postern) med underhållande vass dialog och flera bra skådisar, men jag störde mig på några saker. Dels är det att den både stela och halvhysteriska mamman känns som en sådan praktkliché – men rollen räddas av Kristin Scott Thomas som såklart äger – och dels är en del av komiken obekvämt tillkämpad och överdriven. Slutet var inte direkt lysande heller, men annars var det en trevlig filmstund.

Betyg: 3/5