Jannike hasade över sätet, noga med att inte skära sig på Fänkåls yxa som satt instucken i strumpebandet på insidan av hennes lår, och tryckte ner handtaget.

Nog för att det ibland göms pistoler och knivar under kjolen i både filmer och böcker, men en yxa?! Det är visserligen en vättes yxa så den är väl rätt liten, men jag är ändå något skeptisk.

(Ur Den femte systern av Mårten Sandén. Bra bok om man bortser från yxan i stumpebandet. Det tyckte en av Catahyas skribenter också när hon recenserade den för ett år sedan.)

Bloglovin är kul för att man kan se hur många prenumeranter man har. Bloglovin är farligt för att man kan se hur många prenumeranter man har. Det kan nämligen ge upphov till patetiska reaktioner som ”Va, 7? Jag hade ju 12 förut. Vilka är det som har slutat läsa? Varför slutade de läsa? Jag är tråkig, uääääh.” Typ så. ;)

Om jag var nöjd med Vildvittra skulle jag antagligen inte bry mig, men jag tycker fan själv att sidan är tråkig numera. Inte tråkig för mig att syssla med, jag skriver och bildspammar ju bara när jag vill och inte annars, men helhetsresultatet blir tråkigt. (Nå, förhoppningsvis tycker inte ni som fortfarande läser här det.) Jag vet väl inte riktigt vad jag vill att det här ska vara. Eller så vet jag, men orkar inte göra den ansträngningen.

Snyggt
Jojos blog: Väggmålning
Elin Ivemo: Everyday life
Vägglampa från Ellos. Wants.

Fniss
ICA-Ulf videobloggar (så jävla bäst)
Tätortstimotej: Amerikansk brist på estetik i små listor och bilder
Urbota dum tunnelbanereklam, del 3

Gaaaah, sirap i hjärnan. Hatar när det känns som att orden måste tvingas ut, särskilt när det gäller något som inte alls är svårt egentligen. Vi håller på med ett grupparbete, en användarstudie där vi har intervjuat en gäng personer (min grupp valde piratpartister) om deras informationsvanor. Jag fick skriva om den del jag tyckte var mest intressant (källkritik), det ska inte vara någon lång text och det känns enkelt i huvudet men när det ska ut och bli en text går det såjävlatrögt och jag stirrar apatiskt på skärmen och känner mig dum i huvudet. Och det töntigaste är väl att när jag läser texten igen imorgon så kommer den antagligen inte vara så himla illa ändå för att, ursäkta uppblåstheten, men jag brukar oftast inte skriva dåligt ens när jag tror att jag gör det, vilket innebär att jag sitter och idiotar mig i onödan. Lovely.

Och så totaldog Windows igår så för tillfället kör jag Ubuntu från cd. Ska hämta Windowsinstallationsbajs på måndag, förhoppningsvis.

För att skapa disigt ljus: andas på linsen. Det dimmiga i bilden några inlägg ner är inte heller ”äkta”, heh.

Den irriterande rosa reflexen kan vi ju låtsas att den inte är där…

Läser en bok om källkritik, Sant eller falskt? Metoder i källkritik av Torsten Thurén. Tycker att det här stycket är roligt:

Ytterligare ett problem när man har med experter eller påstådda experter att göra är att en del är lättare för journalister att få kontakt med än andra. Inom många, kanske de flesta, akademiska ämnen kan man finna följande fyra typer av experter:
    Professor Glader uttalar sig ofta och gärna. Journalisten kan vara säker på att om hon ringer upp Glader får hon alltid ett svar. Och detta svar är välformulerat och slagkraftigt så det blir lätt att göra en rubrik på det. Problemet är bara att liksom alla forskare har Glader ett ganska smalt område som han (oftast är den en han) är specialist på. Men Glader uttalar sig frejdigt i snart sagt alla frågor som har det allra minsta med hans område att göra. Glader blir en proffstyckare som intervjuas i alla tidningar och sitter i alla TV-soffor.
    Professor Toker har kommit på en i hans/hennes tycke epokgörande innovation. Det kan vara ett läkemedel som botar svåra sjukdomar eller kanske en apparat som löser världens energiproblem. Toker pratar länge och vältaligt. Han/hon känner sig motarbetad av etablissemanget och vill använda journalisten som ett verktyg för att plädera för sina idéer, ibland med påfallande framgång. Någon gång kan det hända att Toker har rätt. Men för det mesta visar det sig så småningom att forskningsresultaten inte håller.
    Professor Blyger är en av de ledande forskarna inom sitt område. Men hon (kvinnorna förefaller överrepresenterade i denna kategori) vill helst inte tala alls med journalister. Helst vill hon hålla sig undan och går inte det uttalar hon sig så snårigt att det är svårt att förstå.
    Professor Butter, som också tillhör de främsta inom sin disciplin, skäller ut journalisten som ringer upp och ryter: ”Det du frågar om står i min krångliga avhandling. Läs den, sedan kan du komma tillbaka.” Det är knappast förvånande att det är Glader som framträder mest i medierna med Toker som god tvåa, medan Blyger och Butter förekommer betydligt mera sällan. Resultatet blir att mediernas publik får en förenklad, och kanske felaktig, bild av forskningsläget.

När jag åkte för att jobba igår var himlen helt blå i Uppsala, men jag hann inte åka långt innan det blev grått.

Jag körde Vildvittra genom Google Translate med allmänt underhållande resultat. Men det bästa var översättningen av ”Själv har jag undvikit att drutta omkull, men det var nära en gång.” Jag skrattade så att tårarna rann, jag överdriver inte. Här kommer den: ”I’ve avoided Drutt fail, but it was close once.” I’VE AVOIDED DRUTT FAIL. Tur det, Drutt är en jävligt allvarlig form av fail har jag hört!

Eftersom tv-seriedöden råder för tillfället har jag börjat se om True Blood och fjärde avsnittet där Eric (Alexander Skarsgård) pratar lite svenska var en komisk påminnelse om att man kanske inte ens fattar sitt eget modersmål om man hör det i ett sammanhang när man inte är beredd på det. När han sade den svenska meningen (”Vår lilla djurpark börjar växa till sig”, 05:45) fattade jag nämligen ingenting. Hjärnan var inställd på engelska och därför lät den plötsliga svenskan mest som blubbediblabla. Jag fick stoppa och spela repliken en gång till för att förstå. Humor.

På fotopromenad i Lappfjärd.