Svarte Petter slår till igen
Jag höll på att WTF?!-dö lite när jag fick syn på det här Svarte Petter-spelet på Finlandsfärjan. Svarte Petter är ett kortspel där grejen inte är att vinna utan bara att undvika att förlora genom att undvika att sitta med Svarte Petter-kortet när spelet tar slut. Det finns lite olika varianter, t.ex. där Svarte Petter är en sotare. Fast det är inte den varianten som såldes på båten, som ni ser.
Den här kortleken består av vita kärnfamiljer förutom förlorarkortet som är spelets enda svarta person. Ehm, ja. Det finns precis en sådan kortlek hos mormor, men den är asgammal. Att samma variant fortfarande finns till försäljning och dessutom stolt annonserar att det är originalet (hurra för originalrasism?) är komiskt och absurt och, tja, allmänt konstigt. Pk-maffian, gör ert jobb! Eller något.
3 kommentarer
Angelica Simu
Men shit! O_o
Ika
Jag hade också sådana där kort när jag var liten, de köptes nog nya åt mig i slutet av 80-talet. Mamma/moster hade en liknande kortlek, lite annorlunda figurer men precis samma princip. Det här landet är ju lite efter när det gäller rasistiska framställningar…
Nu säger jag inte att det är okej med Svarte Petter-spel, men faktum är att jag aldrig tänkte på det där när jag var barn, att det var en rasgrej med Svarte Petter. Jag tror aldrig att jag som barn fattade att Svarte Petter skulle föreställa en färgad människa, att hans utseende syftade på människor som såg ut som min kusins bekant från Etiopien (som jag mycket storögt begrundade när jag träffade honom i fyraårsåldern).
Men som en sentida släkting till den här kvarlevan har vi ju den ofta mycket rasistiskt färgade debatten efter dödsskjutningen i Sello på nyårsafton, där det hojtas om strängare invandrarpolitik och whatnot. Och det irriterar mig något enormt, kanske allra mest för att det flyttar fokus till fel saker. Våld och hot mot kvinnor är inget invandrarproblem, det är ett problem som minst lika mycket gäller den så kallade ursprungsbefolkningen.
Maria
Nä, jag tänkte inte heller på det när jag var liten. Det var först nu när jag såg kortet igen som jag bara ”men herregud”.