Jag såg på Bloggportalen att en av de mest länkade artiklarna just nu är en i Aftonbladet med rubriken ”Kvittret tystnar”. Och min första tanke var ”Jaha, nu är det väl någon kändis som har slutat twittra och de försöker framställa det som en del av trend, gud vad töntigt att de ska skriva en nyhet typ varje gång någon känd person slutar blogga.” Fast. Det var ju inte det artikeln handlade om. Den handlade om fåglar.

Doh.

Många har twittrat och fejsbokat om tågkaoset igår och idag. Det är såklart inte kul när man inte lyckas ta sig dit man ska, men det har gett upphov till en del roliga statusuppdateringar. Fniss:

Anna: är väldigt försenad, nästan som ett pendeltåg.

Maja: ”hej, alla glada” säger tågkonduktören på det nästan två timmar försenade tåget, följt av: ”weoeeee”

Igår ägnade jag en hel del tid åt att gå igenom och lägga upp bilder från diverse tillställningar. Galleriet med Catahya-foton uppdaterades med styrelseträffen förra våren, styrelse/julbak/spel-träffen i december och pubkvällen i tisdags då vi var på Svantes och lämnade ett fint spår efter oss i form av ett brännmärke i bordet. Inte med flit, dock. Dessutom slängde jag upp en massa bilder från fredagens galet roliga 1-årskalas (Cia och Therese firade 1 år i sin lägenhet). Dem kan man se på Facebook.

Dokumentering av hårfärg. Fotot från igår visar håret lite ljusare än det egentligen är just nu. De här stämmer bättre. Iiiih färgen! Gillar den.

Jag håller på att göra en hemsida åt pappas sjukgymnast, så på förmiddagen hade jag ett möte med henne i Helenelund. När jag sedan stod på tågstationen för att åka hemåt kom jag på att det skulle vara ett bra tillfälle att åka till Södertörn och hämta den där jävlans boken som jag vill ha till uppsatsen. Så jag for iväg till andra sidan Stockholm och besökte mina gamla pluggmarker. En del var annorlunda, mycket var som förr. Mannen med saxofonen satt fortfarande nedanför rulltrappan och spelade, vilket han gjorde redan när jag tog mina första nervösa steg på högskolan för sex år sedan. På biblioteket var jag tvungen att skaffa ett nytt lånekort, men mina uppgifter fanns kvar i systemet tillsammans med en skuld på 280 spänn. Oops. Det blev en dyr biblioteksrunda, det. Och snart blev det ännu dyrare…

Efter att ha fiskat upp Evidence-based practice for information professionals åt jag nostalgisk lunch: Café Arom har bytt lokal, men serverar fortfarande hyfsat goda pastasallader med mumsig röra. Sedan skulle jag åka hem, men råkade se att det har ploppat upp en frisörsalong på Flemingsbergs station. Eftersom det var jävligt länge sedan jag klippte mig hos frisör istället för hemma i badrummet tänkte jag ”varför inte?” och lallade in där och fick för löjligt många hundralappar håret toppat, uppklippt och tonat i en väldigt nice chokladbrun färg. Shit, jag hade glömt hur dyrt det är att tona eller färga hos frisör. Men jag är asnöjd så det får väl vara värt det. (Ska fota i dagsljus imorgon, om jag orkar.)

I fredags när jag skulle åka till Cias och Thereses fest utspelade sig något som är så typiskt mig att det är rent fånigt. Det är visserligen inte i samma klass som när jag lade ett paket glass i en kökslåda och inte upptäckte det förrän två dagar senare, men ändå. Jag hade tänkt ta en buss som gick 19:17. I vanlig ordning segade jag omkring för mycket och insåg sådär 19:15 att den bussen skulle jag nog inte hinna med. Inför nästa buss var jag ute i god tid, men när jag kom till busshållplatsen upptäckte jag att jag inte hade min mobil med mig. Eftersom det är en dålig sak när man ska någonstans där man inte riktigt hittar så gick jag hem igen för att hämta den. I väntan på bussförsök nummer tre satte jag mig vid datorn och funderade på att Twittra lite om mina i-landsproblem. Men då gnuggade jag mig i ögat, och insåg en sekund senare att fan, jag har ju eyeliner för första gången det här året… In på toan och fixa. Sedan kom jag iväg.

På väg hem igen många timmar senare märkte jag att mitt busskort var borta, men det har festfixarna hittat så slutet gott, allting gott. (Bortsett från den lilla bulan i bakhuvudet som jag skyller på Cias vägg, men skit i den.)

Igår skulle jag göra varm choklad och ställde in en kopp mjölk i mikron och satte igång den. Två timmar senare öppnade jag mikron för att värma mat och typ ”titta, en mugg.”

Ja, nuvarande och framtida arbetsgivare. Detta är vad ni får. Men jag är rätt bra ändå, så bli inte rädda. ;)

Standardfail: Markus petar på mig när han ska gå till jobbet och tycker att jag ska gå upp. Jag ska sova lite till, säger jag och kommer inte upp förrän klockan tolv. Men bortsett från det missödet fick jag en del gjort.

Dagens projekt var att leta mer bakgrundsinfo till uppsatsen och detta tänkte jag göra i skolan eftersom min skrivare är för jobbig att handskas med om man ska skriva ut mer än några få sidor. Efter en del hinder på vägen, som att jag glömde ta med mig några böcker som Amelie skulle låna och fick vända om och hämta dem, satte jag mig vid en dator utanför Karin Boye-bibblan och började skumma tidskrifter efter allt eblip-relaterat (eblip = evidence based library and information practice) och där blev jag fast. Vid halv sju ringde Markus och undrade var jag var. Kommer hem om 20 minuter, sade jag och tänkte att jag skulle bara kolla ett tidskriftsnummer till. När jag tittade upp från skärmen nästa gång hade en timme till gått. Hoppsan hejsan. Men det är kul när man hamnar i det där ”jag vill veta allt om allting!”-läget.

Nu funderar jag på om jag ska orka åka till Flemingsberg imorgon och låna en bok, eller om jag ska gå till Karin Boye och fjärrlåna den.

(På bilden dagens mellanmål, förevigat med sunkig mobilkamera.)

Dagens udda händelse: när vi skulle stänga på bibblan och jag just skulle gå upp till övervåningen för att se till att det var tomt där fick jag höra att det satt en man där uppe och sov. Och det gjorde det. Vid en av datorerna satt en kille och snarkade. Jag försökte väcka honom, men med noll resultat. När hög röst och diverse oväsen inte hjälpte visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Jag var inte så sugen på att röra vid honom eftersom jag inte visste varför han satt där och sov så djupt. Sjuk, full, nerknarkad? Till sist petade jag på honom med boken jag bar omkring på, heh. Då vaknade han till en aning och såg helt borta ut. Jag upplyste honom om att biblioteket stänger och fick upprepa det några gånger för att budskapet skulle nå fram.
   ”Okej”, mumlade han och såg ut att samla ihop sig. Men knappt hann jag vända ryggen till innan han började snarka igen. ”Men vad fan i helvete #¤%¤%=)&/%¤!!” sa jag inte men jag tänkte det, och hojtade istället ”Hallå, du kan ju inte somna igen!”
   Han kisade mot mig. ”Sa du till mig?”
   ”Ja! Vi stänger nu och det är bara du kvar.”
   Då log han plötsligt stort. ”Vad vacker du är.”
   ”Tack. Nu måste du gå.”
   ”Jaha, tack, säger hon… Det hjälpte alltså inte.”
   ”Nej, det hjälpte inte.”
   ”Hårt…”
   ”Så är det.”
   Och då hasade han äntligen iväg.

Av allt som har skrivits och sagts om kylan den senaste tiden är nog Mats Facebook-status för någon vecka sedan, dagen då det var -20, min favorit:

ok, nu har vädret officiellt gått från svinkallt, till ballt. Jag älskar efter katastrofen känslan!

Igår när jag var på väg till biblioteket och såg en man som inte bara var varmt klädd utan dessutom hade någon sorts andningsmask kom jag att tänka på den kommentaren och fick hålla mig för att inte börja skratta. Postapokalyps ftw.

Jag gillar vädret. Okej, kollektivtrafiken blir ledsen och huden blir ledsen och det är ett himla projekt att klä på sig, men jag älskar att det är riktig vinter för ovanlighetens skull. Det är såklart lätt för mig att säga som kan välja när jag ska vara utomhus och inte t.ex. behöver jobba ute i minusgraderna och som bor på ett ställe där ”svinkallt” är en ovanlighet och därför kan vara en kul grej, men blah blah. Jag blir glad bara av att titta ut genom fönstret. Särskilt vackert är det när det är frost överallt, som nu. Jag kommer att sörja när det blir slask av alltihop.

Också från fotopromenaden i Lappfjärd. Jag gillar att bakgrunden nästan ser målad ut.