När vi kom till Finland i fredags såg det ut så här. Nästa dag hade frosten smält bort. Nästa dag var det farmors begravning. Så konstigt att komma till ett tomt farmor-hus. Och ännu konstigare när vi var en massa släkt där, som det brukar vara ibland, men ingen farmor.

En del människor förknippar man starkt med en plats. Jag minns när morfar dog för sex år sedan eller vad det var och vi kom till Lappfjärd och gick in hos mormor och hon såg så liten och ensam ut. De var ju nästan alltid båda två i köket när vi kom dit. Sedan fattades en.

Fattas. Det var så lite kvar av henne, farmor. Hon var ju liten redan innan, men nu såg hon ut som en docka som inte väger något alls. Och jag har aldrig föreställt mig att jag någonsin skulle bära någons kista, det är det ju liksom andra som gör. Men det fick jag göra nu. Inte på begravningen, men innan när hon kördes till kapellet där begravningen skulle vara. Då bar vi in henne, likbilsföraren och faster Gittan och Thomas och jag. Det låter kanske lite konstigt, men jag tycker att det var en bra sak. Jag skrev förut att jag inte hade fattat, men det var på riktigt. Så mycket mer på riktigt blir det nog inte.

Kapellet var förresten väldigt fint. Man får väl sända en tacksam tanke till den iq-befriade tönt som försökte bränna ner det för några år sedan, för så fint och nyfixat hade det inte varit annars.

Tittade i en mapp med gamla foton igår. Här är minijag och minibror som demonstrerar våra framtida intressen.

Huvudet i en buske, autofokusen bråkade i mörkret, missade nästan hela tiden med den manuella, men till sist blev det precis som jag ville ha det. Det här är faktiskt en av mina favoriter på hela året.

Veckans tisdagstema är ”speglingar”. I blomlådan på balkongen finns inga blommor, bara jord och regnvatten.

Det hände en rolig sak när jag jobbade på bibblan förra veckan. Jag var på vuxenavdelningen och det var rätt tomt. En kille stod i närheten och såg lite vilsen ut så jag tog några steg ditåt.
”Hej”, sade jag glatt och tittade frågande på honom.
”Hej”, sade han.
Och sedan sade han inget mer. Jag skulle just fråga om han behövde hjälp med något, men då vände han bort blicken och spanade åt ett annat håll så jag antog att han väntade på någon och återgick till att fixa med vad det nu var jag fixade med.
Efter en stund märkte jag att han tittade på med fundersam min.
”Jaha”, sade han sedan och skrattade lite generat. ”Du jobbar här!”
Nä, jag jobbar inte här, jag bara ler och hälsar på dig för att jag stöter på dig… sade jag inte. Men det var rätt komiskt. Undrar vad han tänkte när jag hälsade och han inte fattade att jag jobbade där.

Oops. Råkade publicera inlägget innan det var färdigt. Städa, städa.

Fniss
The Daily Show: The Stockholm Syndrome
Simon’s Cat in ”Tv Dinner”
Firelight

Snyggt
Alexander Jansson
The Uniform Project: 1 Dress 365 Days
50 beautiful and creative blog designs
jord&chan Som två bloggar på samma sida. Jag gillar.
Fotarfarbrorn
Upphottade bokomslag
Team Ola – Angels Jag har inte följt Körslaget men det här var ju hemskt sött.

Intressant
Gör en font av din handstil
Sjukt blyg? Oftast inte
Size zero just keeps getting smaller
Fett

För ett tag sedan när jag var i Sollentuna tänkte jag ta en promenad och fota lite i skogen, fast sedan var jag seg som vanligt och det hann bli rätt mörkt innan jag gick ut. Först surade jag lite över det förlorade fototillfället, men sedan tänkte jag att vad fan, det går väl att göra något av det också. Släpp det gamla vanliga solljusknarkandet i naturbilderna och prova något annat för ovanlighetens skull. Man lär ju sig inget nytt om man inte försöker. Det blev en hel del fail, men också en del som jag är nöjd med. Här är två. Favoriten kommer jag posta senare.

Den röda färgen i den nedre bilden kommer av att jag höll ett löv framför blixten för att dämpa ljuset. Man tager vad man haver. ;)

Okej, den där idén om att posta surfeminist-citat varje vecka blev det ju inget av. Skit samma.

Ordet dök i alla fall upp igen igår när jag och Markus handlade mat. Jag klagade över någon äckligt könsstereotyp bok jag hade sett för ett tag sedan och Markus kommenterade det med att nu dök surfeministen upp igen. Senare när vi hade gått genom kassan packade jag i kassen och väntade på att Markus skulle ta den, men det gjorde han inte. Jag tittade menande först på kassen och sedan på honom. Han flinade lite.
”Mansförtrycker jag nu?” sade jag.
”Mm”, sade han.
”Jaja”, sade jag, tog kassen och gnällde över att den var tung.
Markus flinade hela vägen till bilen.