När vi kom till Finland i fredags såg det ut så här. Nästa dag hade frosten smält bort. Nästa dag var det farmors begravning. Så konstigt att komma till ett tomt farmor-hus. Och ännu konstigare när vi var en massa släkt där, som det brukar vara ibland, men ingen farmor.

En del människor förknippar man starkt med en plats. Jag minns när morfar dog för sex år sedan eller vad det var och vi kom till Lappfjärd och gick in hos mormor och hon såg så liten och ensam ut. De var ju nästan alltid båda två i köket när vi kom dit. Sedan fattades en.

Fattas. Det var så lite kvar av henne, farmor. Hon var ju liten redan innan, men nu såg hon ut som en docka som inte väger något alls. Och jag har aldrig föreställt mig att jag någonsin skulle bära någons kista, det är det ju liksom andra som gör. Men det fick jag göra nu. Inte på begravningen, men innan när hon kördes till kapellet där begravningen skulle vara. Då bar vi in henne, likbilsföraren och faster Gittan och Thomas och jag. Det låter kanske lite konstigt, men jag tycker att det var en bra sak. Jag skrev förut att jag inte hade fattat, men det var på riktigt. Så mycket mer på riktigt blir det nog inte.

Kapellet var förresten väldigt fint. Man får väl sända en tacksam tanke till den iq-befriade tönt som försökte bränna ner det för några år sedan, för så fint och nyfixat hade det inte varit annars.