Usch
Bläääärb vad trött jag är på grått och grått, regn och regn. När mamma och jag åkte in till stan för att handla lite i lördags och solen sken kändes det som att ”Wow, solljus. Jag hade nästan glömt hur det ser ut.”
Jag har varit i Sollentuna de senaste dagarna. I torsdags jobbade jag på bibblan, i fredags såg mamma och jag Cats och igår handlade vi som sagt. På nätterna har jag läst och sett filmer av varierande kvalitet. Nu är jag hemma i Uppsala igen och har en del kurslitteratur att läsa till imorgon, men istället har jag mest läst serier och bloggat denna kväll. Motivation noll, men nu måste det göras.
2 kommentarer
Ika
Känns igen. Solljuset kändes verkligen overkligt, och igår insåg jag att bortsett från att jag varit piggare under helgen (vilket säkert var en kombination av solljus och ledighet och normaliserade hormonnivåer) så stressar solljuset mig när det är så här sparsamt. Det stressar mig när det dyker upp, för det känns som om jag borde släppa allt jag har för händer och störta ut i det. Och därmed ‘är det väl inte solljuset i sig som stressar mig, utan dess frånvaro under största delen av tiden…
Angelica
Det där känner jag verkligen igen! Efter veckor av grått är det fascinerande att se hur ljust allt blir när solen tittar fram. Solen förärade även Hultsfred med ett besök i lördags och oj så mycket lättare allt kändes då!