Anna Ehn skriver i en krönika i UNT om hur hon fick en inbjudan till en studentfest via Facebook, men efter lite snack med studenten i fråga förstod hon att det egentligen inte var tänkt att hon skulle svara ja och dyka upp.

När jag nu har pratat med personen IRL förstår jag bättre vad som gäller. Denna inbjudan är ingen inbjudan. Snarare är den att betrakta som en reklamskylt – se här vad mycket kul det händer runt mig – som han har skickat alla sina Facebookvänner, över 400. Att just jag skulle tacka ja och dyka upp på festen var aldrig aktuellt. I så fall skulle han ha bjudit in mig till ett slutet event. Så klart, menade han.
Jag hade helt enkelt inte förstått språket.

Jag tycker inte att man ska se det här som något nytt sociala medier-språk som man är efter om man inte förstår. Jag tycker att man ska se det som gammal vanlig dålig stil, för det är vad det är. Eller möjligtvis ett tecken på att arrangören inte hade tänkt särskilt mycket på vad den egentligen gjorde. När en inbjudan skickas ut ska ju personen som får den inte behöva fundera på om den verkligen är välkommen eller om arrangören har något annat syfte, som att flasha med sin fest även inför folk som egentligen inte är välkomna.

På nätet gäller ibland andra sociala regler än irl. Ibland är det vettigt, ibland inte. Vanan att skicka Facebook-inbjudningar till ”alla” istället för bara till dem som verkligen är inbjudna faller för mig i kategorin ”inte vettigt”.

/Magdalena Ribbing junior