Har du något foto av farmor du kunde förstora?

Det är märkligt det där, att man egentligen är förberedd – och ändå så oförberedd. Det är flera år sedan min egen farmor dog, och fortfarande kan det hända att jag för ett ögonblick glömmer bort att jag definitivt inte har någon farmor längre. I flera år innan hon dog hade hon egentligen redan varit borta – den farmor som jag minns från min barndom tunnades ut i kanterna och försvann, och till slut kände hon inte igen vare sig mig eller min pappa. Vi sörjde henne i år innan hon dog – och ändå grät jag när jag fick beskedet, för att det var så definitivt och för att det väckte alla minnen av den hon en gång varit och allt hon gett mig av sin tid.

Nu går jag igenom samma sak med min mormor, den där mer eller mindre medvetna väntan på ett besked.