12 kommentarer
Farmor dog imorse. Det var inte oväntat på något sätt, för hon har varit dålig länge. När jag gick hem från praktiken idag och såg att jag hade fått ett röstmeddelande från pappa vid nio på morgonen så fattade jag direkt vad det var. Så väntat var det. Ändå är det som att jag har de där dubbla verkligheterna just nu: i den ena har jag fattat vad som har hänt och i den andra inte. Det dröjer väl ett tag innan de fogas ihop.
Och jag är ledsen för att hon är borta men inte för att hon dog, om det låter begripligt? Det jag menar är att trots att jag kommer att sakna henne så önskar jag inte att hon hade levt längre. Hon var väldigt sjuk och hon sade redan för flera år sedan att hon tyckte att hon var färdig med livet. Att hon hade gjort sitt.
6 november, 2009, 22:57
Jag beklagar sorgen.
Svar: Jo, jag gillar alla. Därför kan jag inte bestämma mig :( I-landsproblemet!