Jag kommer inte ihåg vilken bok det här kommer ur, det är inte direkt ordning i min Urklipp-mapp. Men det visar något som stör mig mycket, nämligen hur vuxna män i olika mediasammanhang, ofta i skojsyfte, framställs mentala amöbor.

Det här är (hetero)mannen i humorsammanhang: en kombination av förvuxet barn och korkad grottmänniska, som inte klarar av diverse helt vanliga inslag i en vuxen människas liv. Kan inte ta ansvar för någonting, kan knappt ta hand om sig själv (ofräsch, som i Fab 5-exemplet ovan) och är helt jävla socialt inkompetent när det gäller att umgås med människor som inte är på samma höhö-nivå som han själv. Totalt omförmögen att sätta sig in i hur andra människor tänker eller känner. Allmänt kukstyrd.

Den här bilden är såklart inte bättre än de sunkiga bilder av kvinnor som används i humorsyfte i olika former av populärkultur. Den suger lika mycket. Men det är också ett sorts frikännande från ansvar, som tyvärr återkommer i verkliga livet. En jättebäbis kan inte hjälpa att den är som den är och en hormonstyrd caveman kan inte hållas ansvarig för vad han ställer till med. Och det är det här som är så obehagligt med den här jättebäbis/grottmänniska-bilden av mannen: att under skämtandet, som inte menar något illa egentligen, finns det här tysta och läskiga antagandet om att det är bara så det är, de kan inte hjälpa att de dummar sig. Ni vet ju, höhö, hur grabbar är, höhö.