Vid tidningshyllan på ICA:
”Kolla, en Twilight-tidning!” sade jag och skrattade hånfullt.
”En vad?” sade Markus.
”En Twilight-tidning”, sade jag och pekade.
”Jag vet inte vad Twilight är”, sade Markus.

…?!

Fascinerande. Inte så att jag tycker att man borde känna till Twilight, det klarar man sig såklart alldeles utmärkt utan, men jag tycker ändå att det är intressant hur man lyckas missa dess existens. Särskilt om man bor med mig, som visserligen inte är ett Twilight-fan men som intresserar sig för allt sånt där.

Take the Seven Deadly Sins Quiz

Den senaste tidens påfyllning av inte särskilt nödvändiga grejer: prickigt block, svart halsband och silverfärgat armband från Åhléns (älskar armbandet), halsband med lila stenar från H&M, kofta och nitarmband från Lindex. Mönstret kommer från en musmatta som jag också köpte på Åhléns. Har även inhandlat hårtoning i färgen ”chokladbrun”, som enligt bilderna på förpackningen drar åt det röda hållet. Vad nu brunrött har med choklad att göra… Nåja, återkommer med resultatet.

Veckans tisdagstema är kuslig. Det här är domkyrkan. Hej, brus… Det hade varit trevligt om jag hade haft systemkameran (och ett stativ) med mig vid det här tillfället (en kväll förra veckan), men istället var det gamla kameran som råkade ligga i väskan och jag fick ta stöd mot en lyktstolpe för att hålla den stilla. Men jag gillar stämningen i bilden ändå, mörkt och dimmigt.

För nästan en månad sedan när vi firade Frulles födelsedag. Det var skoj, men jag var tråkig och åkte hem tidigt för att jag skulle jobba dagen efter.

Therese hade klippt av sitt långa hår och jag är avundsjuk. Inte för att jag vill ha kort, men för att jag är allmänt trött på mitt hår och inte vet vad jag vill (eller vågar) göra åt det. Åtminstone är det nästan så långt som jag vill ha det igen… Jag fick nämligen ett infall i början av sommaren och klippte av typ 10 cm. Det var i början av min simperiod och visst, det var trevligt att ha mindre mängd hår som blev indränkt i klor hela tiden, men sedan saknade jag längden. Det märkes knappast för andra eftersom jag nästan alltid har det uppsatt ändå, men för mig märktes det och det är ju det som spelar roll.

Fotourval har tema kyla.

Jag har spanat in några av höstens nya tv-serier.

Glee
High school-serie om ett gäng ungdomar som går med i skolans ”glee club”, alltså en grupp där de sjunger och dansar. Det här är en musikal, vilket är kul, och serien är allmänt underhållande. Svagheten är att de unga karaktärerna är så jääävla stereotypa. De vuxna är mycket bättre och mer skruvade. Glee kommer jag att fortsätta titta på, men jag skulle bli gladare om världen var beskaffad så att inte ens en påhittad kille i en sån här serie skulle tro på att hans tjej blev gravid för att han fick utlösning när de hånglade i en pool…

Eastwick
Remakes, remakes. Jag vet inte vilken Eastwick-historia det här är i ordningen, men det handlar som vanligt om tre kvinnor med olika hårfärg som alla saknar något i sina liv och när de önskar samtidigt efter förändring väcker de slumrande magiska krafter. Enter djävulen, eller något i den stilen. Till deras lilla stad kommer en stenrik och snuskig karl vid namn Daryl van Horne och skumma saker börjar hända. Fånigt men rätt kul, och jag är småkär i Jaime Ray Newman som spelar den rödhåriga häxan.

Flash Forward
Under 137 sekunder blir alla människor i världen medvetslösa och ser en liten bit av framtiden. Fokus ligger på en FBI-agent som såg sig själv utreda händelsen i framtiden, och därför börjar undersöka de ledtrådar som han såg i sin vision. Kul idé, jävligt snyggt (öppningsscenen i avsnitt fyra då en buss kör ner i vattnet till tonerna av Björks ”It’s So Quiet” var bara wow) och flera bra skådespelare. En serie som Flash Forward har hög urballningspotential – den skulle kunna hålla på hur länge som helst och bara bli rörigare och rörigare utan att komma fram till något -men jag hoppas att det inte händer för det här kan bli bra.

Melrose Place
När jag var ynge brukade mamma titta på något såpigt drama som hette Melrose Place. Det var enda anledningen till att jag såg pilotavsnittet av denna nya serie som också heter Melrose Place. Den förhåller sig till den gamla som 90210 förhåller sig till Beverly Hills: samma plats, liknande handling och några gamla karaktärer dyker upp. En annan likhet mellan de nya serierna är hur dåliga de är. Jag orkade inte se klart piloten, det hjälpte inte ens att Michael Rady (Max i Greek) spelade söt nörd igen.

Stargate Universe
Tredje Stargate-serien är lite Battlestar Galactica light med ett gäng människor fast på ett rymdskepp långt hemifrån. Jag har inte sett mycket av den ursprungliga serien, men däremot har jag följt Atlantis och i jämförelse är Universe mörkare och mer allvarlig. Det är inte nödvändigtvis en bra sak för än så länge verkar de flesta av karaktärerna inte tillräckligt starka för att bära upp det, och jag saknar humorn från de tidigare serierna. Men jag ska titta ett tag till och se hur det går. Måste ju få min rymdskepp-fix på något sätt.

The Vampire Diaries
Människotjej möter vampyrkille och kärlek uppstår. Så mycket mer behöver väl inte sägas om handlingen. Jag var rätt dissigt inställd till den i förväg, men av de nya serier jag har tittat på den här hösten så är den faktiskt min favorit. Den började rörigt och förvirrat, men har trots en del töntiga inslag blivit riktigt trevlig att titta på. Jag tar också tillbaka tidigare gnäll om castingen, för Elena och Stefan är jättesöta tillsammans och har bra personkemi.

Just personkemi är förresten något som jag värderar högt. En karaktär kan vara hur bra spelad som helst som enskild figur, men om jag inte känna hur den, eh, connectar till de andra karaktärerna så är det inte alls lika kul. Det är därför jag är så förtjust i exempelvis en annars ganska b-ig serie som vampyrdeckaren Blood Ties, där det fullkomligt sprakar om de tre huvudpersonerna, men tycker att något fattas i välgjorda Flash Forward där de olika personernas relationer till varandra inte får mig att känna något.

Warehouse 13
Warehouse 13 är en jättelik lagerlokal där man förvarar magiska föremål och andra konstigheter. Agenterna Pete och Myka far runt i USA för att hitta ”artefakter” och neutralisera dem. Pete och Myka är ett typiskt Mulder&Scully-par: hon allvarlig och följer reglerna, han är en så kallad skön snubbe. Sådana är vanliga och de gör mig ofta lite trött, dels för att det känns som en mall och dels för att de i stort sett aldrig lever upp Mulder & Scully när det gäller samspel och kemi. Warehouse 13 är småkul och innehåller diverse söta prylar med steampunkig estetik, men efter sex avsnitt lade jag ner.

Vid samma tillfälle som det här.

Äsch, jag glömde surfeministen förra veckan. Bra start på det projektet… Men här kommer i alla fall veckans citat, ur Kiffe kiffe imorgon av Faïza Guène.

Det blev visst samma tema som förra gången: passivitet och aktivitet. Och just det där stycket fick mig faktiskt att tänka på So You Think You Can Dance. I SYTYCD utför dansarna nästan alla tävlingsnummer i par och det är väldigt vanligt att dansen föreställer någon sorts flirt, kärlekshistoria eller liknande. Och ett rätt vanligt inslag i dessa danser, i synnerhet om det är hip hop eller liknande, är ögonblicket då killen gör något häftigt trick och tjejen står och typ vickar på rumpan och tittar på. Coola killen och snygga tjejen, ni vet.

(Frågar man antifeministerna på nätet så handlar det om att männen måste visa sig värdiga inför kvinnorna som bara kan välja och vraka bland alla män som slår knut på sig själva för att imponera på dem. Nåja. Oavsett tolkning suger det.)

Och när jag ändå snackar om SYTYCD… Jag tycker att det är rätt trist med fokuseringen på att det är just en kille och en tjej som dansar tillsammans. (Och Nigel är så tröttsam varje gång han gnölar om att män ska dansa som män.) Visst, flera av mina favoritnummer i serien har gestaltat kärlekshistorier, men det är tråkigt när det känns som att det görs slentrianmässigt. Okej, vi har en kille och en tjej: då måste de bli kära eller kåta. Bah. Det finns så många andra historier att berätta också.