Rubriken där är ett av mina favorithatobjekt när det gäller kön och status, men jag tror att jag bara har nuddat vid det någon enstaka gång här i bloggen och det var över två år sedan. Att det finns tjejer som umgås mest med killar är såklart ingen grej i sig, men sättet som vissa lyfter fram det säger så många sorgliga saker. Att det finns en stolthet och statusgrej för en tjej i att accepteras som ”en av grabbarna” och i att vara pojkflickan. Jag har tänkt skriva om det många gånger, men det har inte blivit av.

Nu har i alla fall Tanja Suhinina skrivit ett inlägg om tjejer som skryter med att de har killkompisar. Det står flera bra saker där. Läs.

Jag läste i DN om en avhandling om parterapi i tv och självhjälpsböcker. Den verkar väldigt intressant, men också som en sådan bok som jag skulle blir väldigt irriterad och trött av att läsa. Artikeln ger några smakprov, som får mig att vilja banka huvudet i bordet. Nu ger väl artikeln inte hela bilden, men ändå. Ta till exempel situationen där ett föräldrapar beskriver samma problem: de har ett litet barn och är trötta och slitna och tycker att de tappar bort sig själva. Men trots att de upplever samma problem så får de helt olika råd, vilket motiveras med deras ”individuella behov”.

Budskap till mamman: du är mamma, det är jobbigt, deal with it.
Budskap till pappan: var mindre huslig, öla mer med polarna.

Jaha. Så intressant att deras ”individuella behov” passar perfekt i en förbestämd mall för könsfördelningen i ett föräldraskap. Själv tycker jag att en kombination av de råden skulle kunna ges till båda, men vad fan vet jag, jag är ju ingen ”expert” som ägnar mig åt att få folk att uppfylla könsrollerna bättre istället för att hjälpa dem på riktigt… (Och vad fan är grejen med att pappan ska belöna sig själv med en tiokrona varje gång han har gjort en viss sak, tror de att de ger råd till en sexåring?! Fy fan vad jag blir trött på att vuxna män så ofta ska framställas som barn i jätteformat.)

”Grönt är skönt” är veckans tisdagstema. Det här fotot kommer, liksom en hög andra (1 2 3 4), från den första promenaden med nya kameran.

Den här tog jag också genom tågfönstret igår.

Jag: ”Meh. Det här glaset är inte rent. Och inte det här heller.”
Markus: ”Äh, det duger.”
Jag: ”Men vad är det för fel på dig, varför är glasen alltid smutsiga när du har diskat?”
Markus: ”De är tillräckligt rena. Och du är ju verkligen inte rätt person att uttala dig.”
Jag: ”Det blir i alla fall rent när jag diskar!”
Markus: ”Nej, det blir jättejättesmutsigt för du diskar inte.”
Jag: *mummel mummel*

Det stod en jätteskål popcorn i köket på jobbet idag. De hade tydligen haft någon sorts familjedag igår. Popcorn till mellanmål, mums… Och som jag nämnde i bokbloggen i somras så har jobbet återuppväckt min gamla vana att dra hem tonvis med biblioteksböcker. Jag menar, hur ska en biblioteksmissbrukare kunna låta bli när hon ägnar en massa tid åt att ställa upp böcker och då ser hur mycket intressant som helst? Idag var det sju stycken som åkte med hem till Uppsala, bland annat jättesöta The Tale of Despereaux av Kate DiCamillo på bilden.

Omg vad mycket underbara barnböcker det finns, förresten. Jag blir alldeles glad när jag går omkring på barnavdelningen och plockar.

Veckans fototriss har tema siluett. Första bilden är från 2006, de andra är nytagna: antennen igår och flygplanet idag genom ett tågfönster.

Hittade några snygga modeller.

Förresten kom jag med i finalen i Kulles fototävling, så jag tycker såklart att ni ska rösta på mig. ;)

Om någon vecka ska vi få nya fönster insatta. De anlände för några veckor sedan tillsammans med ett antal män som upprepade gånger den dagen hoppade in på balkongen från en lyftkran för att föra oväsen och klia sig i huvudet. Nya fönster är en bra sak (särskilt ser jag fram emot en balkongdörr som går att stänga utan svordomar och våld) men det är liiiiite störande när fönsterkillarna börjar borra, banka, skruva och kasta saker i containern vid halv åtta på morgonen i lägenheterna runt omkring.

Ljudisoleringen i det här huset är inte den bästa. I vanliga fall brukar det inte störa, det är mest att man hör folk ute i trapphuset ibland, men en del av maskinljuden går genom väggarna så tydligt att några gånger de senaste veckorna har jag allvarligt funderat på att gå härifrån innan huvudet faller i bitar. Fast det är jag ju för lat för och det brukar inte hålla på så länge åt gången. Öronproppar, kanske?

Förresten är det inte riktigt sant att vi vanligtvis bara hör folk ute i trapphuset. Det är också det intressanta fenomenet att om man är i badrummet så kan det låta precis som att någon går omkring ute i hallen eller vardagsrummet fast stegljugen egentligen kommer från någon annan lägenhet. Oftast är det bara komiskt, men ibland om det är sent på kvällen och jag är ensam så är det rätt creepy för det låter verkligen som att någon annan är i lägenheten.