Pontus födelsedagsfest i ateljén.

Halv nio på kvällen och det ösregnar. Vad gör jag? Jag plaskar runt i Fyrishovs utomhusbassäng. Det var hur härligt som helst. Vattnet varmare än luften och inget annat folk. Innan hade jag simmat ungefär 45 minuter där inne, men det var lite för mycket folk för att det skulle vara särskilt kul. Alltid är det någon ivägen, eller så är jag ivägen för dem. Det som är mest irriterande är när någon simmar så tätt bakom mig att jag blir rädd att jag ska sparka till den. Ffs, simma om mig då istället för att ligga där och få en fot i ansiktet! Det är också frustrerande att vara för snabb för den långsamma banan och för långsam för den snabba banan. Gnäll, gnäll…

Jävla regn idag, förresten. Det var trevligt när jag simmade utomhus, men inte annars. Jag väntade halva dagen på att det skulle sluta, men på kvällen tröttnade jag och beväpnade mig med kängor och ett rangligt paraply (köp inte paraply på H&M bara för att det är prickigt och sött) för att gå till simhallen.

Det är hemskt fuktigt här inne också. Två omgångar tvätt hänger på tork i vardagsrummet, bland annat några överdrag till soffan som jag snokade fram på vinden förut idag. Nu kommer den bruna soffan täckas över med vinrött. I alla fall delvis, de räcker inte till helt för de är egentligen sängöverkast. Något bättre ändå, tror jag.

Fniss
Haikus

Somriga foton
Just like Linnéa
Gilraen
Pyttesyster

Snyggt
5-7-5
Magnificent Magazine
Michaela Maria
Mykromag
Photo wall in living room
Rain Keeps Falling Down
Som skuggorna från små lätta moln
Sovrummet

Läs
Jag våldtar hellre mig själv än blir ditt offer
Spikmattor och rakblad
”De riktiga männen är de som alltid vill”
Och minst av allt vill jag berätta för honom hur det egentligen känns

Internet kan göra konstiga saker med ens verklighetsuppfattning, t.ex. genom att låta en följa små delar av människors liv varje dag fast man egentligen inte känner dem. I våras skrev Nahal till mig att hon hade sett mig korsa stora torget i Uppsala och tänkt ungefär ”Henne känner jag… Nej, det gör jag ju inte! Jag bara läser hennes blogg.” Fast sedan träffades vi på riktigt en tid senare på ett bokprat.

Idag hade jag en liknande upplevelse. Jag var på väg till tunnelbanan i Gamla stan då jag såg en tjej vars ansikte kändes otroligt bekant, men jag kunde inte placera det på en gång. Tankarna gick ungefär så här: ”Hon ser jättebekant ut, känner jag henne? Borde jag hälsa? Nej, vänta, det är ju Annika Marklund. Jag läser bara hennes blogg. Sluta glo.”

Sedan såg jag Gudrun Schyman. Henne inbillar jag mig i alla fall inte att jag känner.

Veckans tisdagstema är dekorationer. Klicka för att se större.

Första bilden matchar bloggen. Undrar vilka mina favoritfärger kan vara…

Spam är irriterande, men ibland är det kul. Här är några fina rubriker ur skräpmail som jag har fått den senaste tiden:

Your life sucks, use our 45% OFF on all our products
För att det är bra att dissa folk när man vill sälja saker till dem.

[SPAM] Hello from Richard Tang
Ifall man skulle undra om det är spam eller inte.

penis enlargement tools
Hur läskigt låter inte det?

is yours PenisSmall? how small? Doctor guarantees minimum 3-inch 1onger with this natural herbal pill
Zomg, örtpiller som får kuken att bli 7 cm längre!

BurnFating
Spännande ordform.

Change your little pecker to enormous beast
Alltså, ska det låta lockande?

Och den eviga favoriten:
make your fat friends envy you
Hahaha. Den är så brutal.

Eftersom ingen kan hitta något nytt längre, utan allt är bara uppföljare och remakes, så har det kommit en tv-serieversion av filmen 10 Things I Hate About You (som dessutom skulle föreställa Shakespeares Så tuktas en argbigga som high school-film). Örk, tänkte jag, men eftersom jag gillade filmen ville jag se serien också för att kunna klaga på den. Men här blir det inte många klagomål… 10 Things I Hate About You som tv-serie är faktiskt oväntat kul – om man gärna tittar på ytliga high school-serier, dvs. Några stora ändringar har gjorts, men inte på något störande sätt. Flera av karaktärerna är visserligen hemskt irriterande, men dialogen är rolig och Lindsey Shaw som spelar Kat äger hur mycket helst. Hon är den främsta anledningen till att jag kommer fortsätta titta.

(För er som är obekanta med hela grejen är det i korthet så här: lillasyster Bianca och storasyster Kat är väldigt olika. Biancas högsta mål är att bli populär, medan Kat är en vasstungad feminist som vill rädda världen och är väääldigt irriterad på en ”farlig” gosse vid namn Patrick Verona. Ungefär.)

På tal om simning så var det ju VM nyligen. Jag såg knappt något av den vanliga simningen, men däremot såg jag nästan all simhoppning. Roligast var nog herrarnas 10 meter. Thomas Daley som vann är 15 år. Yttepytte! Visst är Sara Sjöström också ung, men hon ser i alla fall inte ut som en unge.

Annars är jag som vanligt mest imponerad av Guo Jingjing. Jag älskar hur hon hoppar. Det är inte bara att hon tekniskt bäst, utan att det ser så otroligt elegant ut. Med de flesta andra hoppare ser man ofta kraften som krävs. Det syns att de tar i. Med henne ser det ut som att hon bara gör det, som att det inte kräver någon ansträngning. Studs, färdigt. Det är häftigt.

För övrigt uttrycker sig en av de svenska kommentatorerna väldigt roligt.

Jag skaffade ju ett simkort i början av sommaren och simmade ganska mycket i juni, men sedan blev det Finlandsresa och jobb i Sollentuna och knappt något simmande alls på en månad. Men när jag kom tillbaka hit till Uppsala i fredags och var på allmänt pissigt humör på grund av den kvava luften som inte gick att andas och trötthet och pms tyckte jag att det skulle vara lämpligt att simma bort lite aggressioner. Det sket sig totalt.

Tröttheten var visst inte bara lite sömnbrist, utan när jag började simma märkte jag att jag var dötrött i hela kroppen och orkade typ ingenting. Jag gav upp efter en kvart, för Markus var sjuk i början av veckan och jag tänkte att jag kanske också höll på att bli det. I lördags var jag också hemskt trött, och stannade här istället för att åka tillbaka till Sollentuna och festa med Therese & co, men någon sjukdom bröt inte ut.

Idag var jag på Fyrishov igen och plaskade. Inget fel på kroppen den här gången… tills jag fick sendrag i ena foten efter 750 meter och det vägrade försvinna. Suck. Argt haltade jag iväg till duschen och foten slutade inte göra ont förrän jag var på väg hemåt. Jag får sendrag i fötterna ibland när jag simmar (vilket är en anledning till att jag inte vill simma långt på öppet vatten, väldigt tråkigt). Jag vet inte varför, men det är jävligt störigt. Och vanligtvis brukar det gå att få bort det, men inte den här gången. Borde kanske knarka lite magnesiumtillskott igen, det brukar i alla fall hjälpa när jag har perioder av icke simrelaterat sendrag.

Och för att gnälla ännu mer så har jag glömt mina mest lämpliga badkläder i Stockholm och får därför simma i sådana som jag egentligen inte trivs särskilt bra i. Mutter!