Man kan inte ha för många koppar och muggar, säger jag som knappt dricker något ur sådana. Dessa kommer från Indiska. Jag fick leta ganska mycket efter dem i våras, för de verkade sälja slut snabbt. Men nu finns det gott om dem igen, har jag sett.
Nyligen köpt från H&M. Det är trevligt att handla med presentkort. Och Markus avskyr de stora ringarna, vilket orsakade en rolig diskussion i fredags då jag hade den med den svarta stenen. Själv säger jag som Gustav: ”Tacky behöver inte alltid vara fel.”
Förresten tycker jag att tacky är ett underbart ord. Det är liksom mycket mer passande än det svenska ”smaklöst”. Ett så torrt ord i jämförelse med ”tacky” som till och med låter, tja, tacky.
Har faktiskt köpt gardiner nu. De kostade 99 kr på IKEA och är inget speciellt alls, men bättre än ett tomt fönster. Bäst är när ljusstaken är tänd bakom. Då är det fint.
”Ett amerikanskt företag tagit fram en vampyrdildo, The Vamp, som inte bara gnistrar som Robert ‘Edward’ Pattinson i filmen ‘Twilight’ – utan som även är kall. Kall som vampyrhud.
– Lägg den i frysen för den där autentiska känslan, skriver företaget på sin hemsida.”
Vad som gör Skins så bra (förutom att det har så välgjorda karaktärer och en utmärkt blandning av humor och drama) är känslan av äkthet. Skins är sex and drugs, mycket problem och det skildras väldigt rakt på sak. Skins är typ allt som tonårsföräldrar önskar att deras barn inte ska vara. Även typiska amerikanska ungdomsserier kan ju innehålla ungefär samma problematik, men då är det vanligtvis skildrat på ett mer fluffigt och ofarligt sätt. Skins är skitigt och även när det blir överdrivet så finns det en realistisk känsla.
De som gjorde original-Skins ska tydligen skriva pilotavsnittet av den amerikanska versionen, och det låter ju lovande. Men jag föreställer mig ändå att det kommer vara så mycket blekare och mesigare. Tvätta det, ta bort udden och låta Hollywoodsnygga 25-åringar utan talang spela 16. Men jag hoppas att jag har fel.
En intressant sak med Skins är förresten att nästan alla karaktärer byttes ut till den tredje säsongen. De ursprungliga skådespelarna var inte tonåringar längre och deras rollfigurers vägar skulle splittras. Så i tredje säsongen var det ett nytt ungt gäng och den enda viktiga personen som var kvar från tidigare var Effy, lillasyster till en av huvudkaraktärerna i de tidigare säsongerna. Snacka om att ta en risk i tv-seriesammanhang, men det funkade. Effy är dessutom en av mina favoriter. Hon är tjejen som stapplar hem på morgonen med sminket utkletat och håret på ända och smyger in i sitt rum, torkar av ansiktet, byter till skoluniform och går iväg till fina privatskolan som världens prydligaste flicka. Löjligt vacker och med en tio mil tjock mur mellan sig själv och omvärlden. Hon skildras så bra, både i hur hon distanserar sig från andra människor och hur en del av dem ändå ser igenom. ”You don’t fool me, Effy Stonem.”
Och Kaya Scodelario är underbar. Effy är ingen pratsam karaktär, men Kaya som spelar henne har en sån där utstrålning som går rakt igenom skärmen. Jag har en crush på en 17-åring. Tjena.
Dear reader, jag har gardinproblem. Eller vi har gardinproblem, men det är nog mest jag som bryr mig. Som sagt bor vi i andra hand, och för någon månad sedan tog vi ner gardinerna som hängde i vardagsrummet men vi har inte köpt några nya än. Som ni ser på bilden ser det lite tomt ut. Problemet är att jag inte kan bestämma mig för ljust eller mörkt – vilket i praktiken innebär vitt eller väldigt mörkt, typ mörkgrått/svart. Vitt för att det är trevligt med mycket ljus. Men risken är att rummet skulle bli lite för vitt, med de där vita tomma väggarna och högt i tak. Måste skaffa lite tavlor eller något… Svart/mörkgrått för kontrasten mot väggarna och soffan.
Nyligen såg jag svarta spetsgardiner på Lagerhaus och började fundera på om det var snyggt eller tacky eller både och. Men Markus sade bestämt nej till spets, och tillade att vi ska inte ha rosa eller grönt eller något annan konstig färg heller. Som om jag skulle köpa rosa gardiner? Pfft. Just nu lutar jag åt någon nyans av vitt, och att kompensera det med att hänga lite trevliga saker på väggarna. Visserligen ska vi inte göra hål i andras väggar, men det sitter redan gott om spikar och skruvar i dem att använda. Aja, vi får se.
Mycket vitt i ett rum verkar vara en sån där hata eller älska-grej för många. En del tycker om ljuset och det stilrena, andra tycker att det ser kallt och tråkigt ut. Jag hör till den första gruppen, men vet samtidigt att jag aldrig skulle klara av att ha ett sådär riktigt rent vitt-och-lite-svart rum utan plotter (inredningsmagasinstyle, ni vet hur jag menar), dels för att jag är för rörig och dels för att lite färg vill jag fan ha. (Gärna rött. Heh.) Men vita väggar vill jag ha. Jag kan tycka att andra alternativ kan vara hur snygga som helst, men där jag bor vill jag ha vitt. Eller vitt med en fondvägg i någon mörk eller stark färg eller snyggt mönster. Undrar när jag kommer bo någonstans där jag faktiskt får göra något med väggarna… ;)
För ett tag sedan skrev jag om försöket att välja vilka digitala bilder jag vill ha på papper också. Jo, jag lyckades faktiskt bli färdig med väljandet. Nu ska de bara beställas och sättas i album också…
Några har jag redan beställt och jag använde mig av Fujidirekt, för att där får man de första 100 bilderna gratis. Jag har läst väldigt varierande saker om Fujidirekt. Många är nöjda och många tycker att det är helt värdelöst med felaktig beskärning och konstiga färger, men jag tänkte att eftersom det knappt kostar något var det värt ett försök. Jag tycker att resultatet var hyfsat. De flesta av bilderna såg ok ut, men en del var verkligen skit och dem ska jag beställa igen från något annat ställe. Det vanligaste felet var rödstick och konstiga hudtoner. På en bild var Markus och jag helt gula i ansiktet, exempelvis. Överlag var utskrifterna av naturbilderna mer lyckade (dvs. såg ut som på skärmen) än de bilder som föreställde människor, just på grund av att hudtonerna.
(Fotona ovan är tagna tidigare i sommar och tillfixade med Poladroid.)
Jag har varit på GH och druckit drinkar med ett gäng catahyaner. (Grasshopper = mums!) På vägen hem skedde ett oväntat missöde. Jag bar en plastpåse med badmintongrejer, som jag hade glömt på CSC tidigare i sommar. Så när jag gick under några träd prasslade det plötsligt till i påsen. Jag tänkte att det hade väl ramlat någon kvist eller nöt eller något från trädet, men när jag kom till ett ljusare ställe såg jag att det var fågelskit. Seriöst. Någon jävla fågel bajsade rakt ner i min påse. What are the odds, liksom. Och lagom tur jag hade som inte fick det i huvudet.
There is no such thing as a bad idea, only poorly executed awesome ones
Vildvittra är en fotodagbok och ett anteckningsbok. Jag heter Maria, slukar och skapar text och bild, är bibliotekarie och sporadisk kulturskribent, har alltid en bok i väskan och ser mer tv-serier än vad som är hälsosamt. Ge mig magi, rymdskepp och revor i verkligheten.
