Det slog mig idag att nu jobbar jag för första gången med något som jag faktiskt är utbildad till. Wow, eller något. Och det ger mig en lite konstig känsla, något i stil med ”är jag klar nu, vad fan gör jag nu?” Vilket är knäppt, för jag är inte klar ännu. Jag har ett års plugg kvar. Men ändå. Det är som att nu blev det på riktigt: slutet av den vägen är snart här.

När jag började plugga på högskolan hade jag inget direkt mål, och även när målet hade formats så flummade jag runt en del innan jag var klar för den sista etappen. Den började i höstas och även om jag har vetat att den är det så har det inte riktigt känts. Ny stad, nytt universitet, men ändå samma. Det var ju min tionde termin. Jag vet inget annat.

Jag har aldrig varit bra på att föreställa mig framtiden. När andra snackar om fem år, om tio år, om resten av livet, så är det bara blankt för mig. Just nu kan jag föreställa mig så långt framåt som ett år: jag vill bli färdig med den här utbildningen och skaffa ett jobb som är relevant för den.

Men sedan då? När jag är där, när jag har det jobbet, vad ska jag sikta på då? Det lär väl visa sig, men det känns så konstigt att inte ha ett nästa steg att planera för.