För ett tag sedan läste jag ett inlägg hos Språkmakargatan om ”egobilder”, vilket fick mig att roat tänka på ett tillfälle i högstadiet då jag tog några kort på mig själv, bara för att se hur det blev. ”Vad gjorde du det för?” undrade omgivningen. Detta var ju klart skumt beteende på den tiden. Man hade en filmrulle med inte så många kort som det kostade en hel del pengar att framkalla och vad skulle man förresten ha bilder man tagit på sig själv till? Möjligen skulle jag ha kunnat finna förståelse hos de som redan då hade personliga hemsidor och lade upp gryniga webcambilder på sig själva. Idag har varannan människa en digital- eller mobilkamera, ”alla” är med i någon mötesplats på nätet och många har en dagboksblogg eller bilddagbok och det kryllar därmed av personer, i alla fall i de yngre generationerna, som fotar sig själva och lägger upp bilderna för alla andra att titta på.

Typisk egobild 1: kameran på en armlängds avstånd. Typisk egobild 2: spegelbild. Och här har vi det mest komiska med egobilder, enligt mig. 2000-talet: då kameran började vara med på bild.

Relaterat:
Fotografi för näsapor
Future Man