Therese och hennes klass från Beckmans har en glasögonutställning i samarbete med Synoptik på PUB i Stockholm nu. Jag var där och spanade ikväll. Fina glasögon, och fina bubblor som hängde från taket.

(Ful bild tagen med mobilen.)

Jag jobbade på Norrvikens bibliotek idag, som ligger i anslutning till Norrvikenskolan.

Liten unge: ”Varför är du här?”
Jag: ”Jag tar emot röster till EU-valet.”
Unge: ”Varför det?”
Jag: ”Så att folk ska kunna rösta i valet…”
Unge: ”Varför ska man rösta i EU-valet?”
Jag: ”Så att man kan påverka vilka som bestämmer i EU.”
Unge: ”Varf… Äh, skit samma.”

Något som har förvånat mig en aning är hur lite folk i allmänhet bryr sig om att kolla att saker går rätt till med deras röster. Så fort jag har kollat leg så sticker många iväg utan att se efter att jag verkligen lägger deras röst i lådan och inte äter upp den, målar den grön eller något annat olämpligt. Jag har inte röstat många gånger i mitt liv, men jag tycker i alla fall att det hör till att stå kvar tills allt är klart. Fast igår var det en snubbe i Sollentuna som fotade när jag lade ner kuvertet i lådan. Det är fan udda åt andra hållet.

Idag fick jag lägga beslag på en felaktig budröst också. Ehu. Han blev inte glad och ville knappt släppa den ifrån sig, men vad fan, läs instruktionerna?!

Ny layout. Jag är väldigt nöjd och dessutom jätteförtjust i random image-grejen som man kan se till höger. Den väljer slumpvis bland alla bilder som postats här i bloggen. Fast sidan känns rätt trögladdad nu när jag har både den och Twitter. Hm. Eller så är det kanske bara tillfällig seghet från webbhotellet.

Ny säsong av So You Think You Can Dance. Och enligt Wikipedia blir det två säsonger i år. Yes!

Det slog mig idag att nu jobbar jag för första gången med något som jag faktiskt är utbildad till. Wow, eller något. Och det ger mig en lite konstig känsla, något i stil med ”är jag klar nu, vad fan gör jag nu?” Vilket är knäppt, för jag är inte klar ännu. Jag har ett års plugg kvar. Men ändå. Det är som att nu blev det på riktigt: slutet av den vägen är snart här.

När jag började plugga på högskolan hade jag inget direkt mål, och även när målet hade formats så flummade jag runt en del innan jag var klar för den sista etappen. Den började i höstas och även om jag har vetat att den är det så har det inte riktigt känts. Ny stad, nytt universitet, men ändå samma. Det var ju min tionde termin. Jag vet inget annat.

Jag har aldrig varit bra på att föreställa mig framtiden. När andra snackar om fem år, om tio år, om resten av livet, så är det bara blankt för mig. Just nu kan jag föreställa mig så långt framåt som ett år: jag vill bli färdig med den här utbildningen och skaffa ett jobb som är relevant för den.

Men sedan då? När jag är där, när jag har det jobbet, vad ska jag sikta på då? Det lär väl visa sig, men det känns så konstigt att inte ha ett nästa steg att planera för.

Anna firade födelsedag förra veckan. Picknick i Rålis och sedan Alternight. Alla bilder kan ses på Ansiktsboken.

Nu skriver jag hemtenta. Eller domänanalys. Eller hemtenta. Eller domänanalys. Borde gjort ett schema åt mig själv för idag.

Markus: ”Vad ser du sur ut för?”
Jag: ”Someone is wrong on the internet!”

Igår var jag i kommunalhuset i Sollentuna och lärde mig saker om EU-valsröstningen. Jag tror att jag har glömt att skriva det, att jag kommer jobba lite på Sollentuna bibliotek i sommar. Som röstmottagare vid tio tillfällen de närmaste tre veckorna och sedan i infodisken ett tag i juli. Röstmottagarjobbet krockar såklart med terminens sista urkveckor så det kommer säkert bli en del panik, men det får fixa sig på något sätt. Jobb är bra. Tjohej.

Däremot känns det lite surt att den traditionella resan till kusinerna på Åland över Kristi himmelsfärd inte blir av för mig i år, för då ska jag jobba. Att sitta i båten med solen i ansiktet och en cider i handen och fiska lite fisk som folk sedan kan gräla om (man kan säga att det brukar råda delade meningar om mängden fisk som ska med hem till frysen sedan) hade inte suttit helt fel just nu. Bilden är från Ålandsresan 2007.

Jag tycker att det är störande när det ställs krav på folk att de ska vara förebilder bara för att de är kända eller har en viss position. Jag tänker på hur det kan låta ibland när någon person som har många unga fans gör något ”dåligt”. Särskilt om de unga fansen är tjejer. Förebildskrav ställs fan inte på samma sätt på folk vars huvudsakliga fans är unga killar. Men en ung kvinna vars fans är ännu yngre kvinnor, då blir det: Klä dig inte sådär, var inte sådär smal, sup inte sådär, knulla inte runt sådär, unga tjejer ser ju upp till dig, var en förebild!. Jag tycker det är helt jävla absurt, att tillskriva någon ansvaret för en massa andra människor på det sättet.

Men om någon vill använda sin position för att göra bra saker så är det såklart, tja, bra. Och just nu tycker jag att journalisten Annika Marklund gör en väldigt bra sak i sin blogg. Jag har följt henne ganska länge och sett helt knäppa förebildskrav bland kommentarerna, i stil med att hon är en ”dålig förebild” för att hon är smal. Jaha, ok. Bäst vi låser in alla smala kvinnor i ett mörkt rum och förbjuder dem att visa bilder på sig själva då, så att ingen får ätstörningar av deras existens! Hon brukar också få höra att hon borde skriva om något viktigare, för det får ju alla som skriver om unga tjejers problem höra.

Men till det positiva. Eftersom Annika hade ätstörningar när hon var yngre, så blir hon kontaktad av mängder av tjejer som har samma problem nu. Och nu har hon uppmanat läsare som har haft ätstörningsproblem och tagit sig ur dem att maila sina berättelser till henne, så lägger hon upp dem i bloggen. Hittills har det blivit nio sådana inlägg och de är gripande och sorgliga och hoppingivande. En bra sak, helt enkelt.