Jag snubblade nyligen över Per Ströms senaste artikel på Newsmill och tänkte att nu är det dags att skriva om något jag har tänkt på många gånger. Om ni inte känner till Per Ström kan jag tala om att han har skrivit boken Mansförtryck och kvinnovärlde som gavs ut 2007. Jag har inte läst den, men jag har läst en del av hans artiklar, och blivit rätt intresserad (och irriterad) av den bild av Ström som han och hans anhängare vill upprätthålla.

Ströms debattimage verkar vara den lilla personen som äntligen gör det som många vill göra men inte vågar eller inte får plats att göra, nämligen att kritisera den superdupermäktiga feminismen. Varje gång han har skrivit något kommer det mängder av kommentarer som hurrar om hur han ”äntligen vågar säga det som ingen annan vågar säga i pk-Sverige”, ungefär. Och varje gång undrar jag: men vad fan folk, har ni levt under en sten? Ströms kritik mot feminismen är varken ny, unik eller modig. Feminismen i dess olika former har alltid mötts av kritik, och att kritisera den för att bry sig mest om kvinnors problem är kanske den allra vanligaste formen av kritik man kan komma med. Det är ibland en rimlig sak att kritisera, det håller jag med om, men att framställa det som något nytt och häftigt att säga det känns som ett fånigt trick för att utmåla just sig själv som den som räddar de stackars männen från de onda feministerna.

Dessutom målar han upp en absolut bild av honom mot feminismen (och den i själva verket spretiga ”feminismen” som något enhetligt), vilket blir rätt löjligt då det faktiskt finns en hel del feminister som håller med om flera av de problem som han brukar tar upp. Som Tanja skrev i ett gammalt inlägg: ”Det tråkiga är att mycket av det Pär Ström lyfter fram är viktigt, men han har uppenbarligen missat att frågorna han tar upp inte helt okända för jämställdhets- /feminismdebatten.”

Andra bloggare om: feminism, per ström