Jag har sett flera länka till detta klipp från Britain’s Got Talent. Ja, jag älskar det också. Jag älskar särskilt de dryga domarnas ansikttsuttryck när de blir så jävla ägda av en person som de trodde skulle göra bort sig.

Men samtidigt är det så sorgligt. För varför blir alla så glada? Det är inte bara för att Susan Boyle sjunger brallorna av dem, utan för att ingen förväntade sig att hon skulle göra det. Både jury och publik förväntade sig att hon skulle vara en av de deltagare som bara är pinsam. Och varför trodde de det? På grund av en ytlig bedömning. Och jag är antagligen inte bättre själv. Nu visste jag ju vad som fanns i klippet innan jag såg det, men hade jag suttit och kollat utan förkunskap så hade jag säkert också varit ett av de fördomsfulla asen. Det gör mig ledsen.