Jag och större delen av Catahyastyrelsen var på Sverok Stockholms kansli i helgen och hade möte, tryckte reklammaterial och flummade. När sex av oss åkte hem samtidigt igår så var vi en aning ivägen i tunnelbanevagnen med vår packning. Vid en station klev en kavajgubbe på, tittade missnöjt på oss och muttrade högt ”Massa jävla lantisar!”

Askul.

Idag är jag jävligt trött. Men vädret gör mig glad. Att kunna gå utomhus i kjol utan att behöva uschliga strumpbyxor är trevligt. Det finns dock en en risk att jag bländar folk med mina bleka ben.

Ett redan från början brusigt foto gjordes ännu grynigare med filtret ”infraröd film”. Fotat i somras i Mangsgården i Närpes.

Igår såg jag sista avsnittet av Buffy. Argh! Vad ska jag titta på nu? Jag har ett lager av tv-serier, men inget jag är särskilt sugen på. Jag har visserligen en halv säsong av Carnivàle kvar, men det är för mörkt för vad jag vill ha just nu. Allvar fick jag nog av när jag såg båda säsongerna av Rome tidigare i år. Rome är jävla bra, förresten. Vid en snabb anblick kan det tyckas vara mest porr och våld, men det är ett riktigt bra drama. Jag får väl låta bli att titta på något alls och börja läsa Buffy säsong 8 istället.

Förresten vill jag ha en sån här tröja. Ägande tryck.

Och här har vi det obligatoriska Buffy-talet i sista avsnittet, när Willow ska göra så att alla potential slayers får riktiga slayer-krafter. ”From now on, every girl in the world who might be a Slayer, will be a Slayer. Every girl who could have the power, will have the power. Can stand up, will stand up. Slayers, every one of us. Make your choice. Are you ready to be strong?” Det är cheesy, men jag älskar det. Och den lilla baseball-tjejen! Hennes blick. Wow.

Jag snubblade nyligen över Per Ströms senaste artikel på Newsmill och tänkte att nu är det dags att skriva om något jag har tänkt på många gånger. Om ni inte känner till Per Ström kan jag tala om att han har skrivit boken Mansförtryck och kvinnovärlde som gavs ut 2007. Jag har inte läst den, men jag har läst en del av hans artiklar, och blivit rätt intresserad (och irriterad) av den bild av Ström som han och hans anhängare vill upprätthålla.

Ströms debattimage verkar vara den lilla personen som äntligen gör det som många vill göra men inte vågar eller inte får plats att göra, nämligen att kritisera den superdupermäktiga feminismen. Varje gång han har skrivit något kommer det mängder av kommentarer som hurrar om hur han ”äntligen vågar säga det som ingen annan vågar säga i pk-Sverige”, ungefär. Och varje gång undrar jag: men vad fan folk, har ni levt under en sten? Ströms kritik mot feminismen är varken ny, unik eller modig. Feminismen i dess olika former har alltid mötts av kritik, och att kritisera den för att bry sig mest om kvinnors problem är kanske den allra vanligaste formen av kritik man kan komma med. Det är ibland en rimlig sak att kritisera, det håller jag med om, men att framställa det som något nytt och häftigt att säga det känns som ett fånigt trick för att utmåla just sig själv som den som räddar de stackars männen från de onda feministerna.

Dessutom målar han upp en absolut bild av honom mot feminismen (och den i själva verket spretiga ”feminismen” som något enhetligt), vilket blir rätt löjligt då det faktiskt finns en hel del feminister som håller med om flera av de problem som han brukar tar upp. Som Tanja skrev i ett gammalt inlägg: ”Det tråkiga är att mycket av det Pär Ström lyfter fram är viktigt, men han har uppenbarligen missat att frågorna han tar upp inte helt okända för jämställdhets- /feminismdebatten.”

Andra bloggare om: feminism, per ström

För ett tag sedan köpte jag en rutig skjorta i svart-vitt-rött. Eller det såg i alla fall rött ut, på bilden och i garderoben. Men när jag hade den på mig ute i dagsljus idag fick jag konstatera att hey, det där är fan rosa. Mörk, men fortfarande rosa. Hmf. Jag känner mig lite besudlad.

Jag avundas personer som inte ser ut som retards i solglasögon.

Vet ni vad jag brukar ha på mig när jag är ute och läser i solen? Ett par solglasögon som pappa plockade på sig på någon datormässa för evigheter sedan. De har fånig form och det står Compaq på dem. Men jag har inte skaffat några andra för att jag helt enkelt inte lyckas hitta några som jag skulle vilja visa mig offentligt med. Då kan jag lika gärna behålla de gamla plastiga Compaq-glasögonen eftersom det ändå inte är någon som får se mig med dem på. Nå, förutom familjen som inte reagerar och Markus som pekar och skrattar.

Men det skulle fan vara bra att ha ett par som kan användas bland annat folk också, så idag provade jag kanske 15 stycken och har kommit något på spåren när det gäller vad som kanske funkar på mitt ansikte. Jag vet i alla fall det här: inga pilotmodeller (för stora för mitt ansikte) eller andra som är åt det runda hållet (jag ser ut som ett barn). De ska vara mer rektangulära. Och inte tokmörkt glas och inte spegelglas. Jakten går vidare.

…är vice chefsåklagare Mikael Hammarstrand som vill åtala de som skriver ut p-piller till tjejer under 15 för medhjälp till våldtäkt.

Håller man någon som helst koll på nyheterna så möts man av ett brus av saker som man egentligen tycker illa om, men som man inte reagerar särskilt mycket på för att det är så mycket av det att man blir bedövad. Det är bara ibland något verkligen bryter igenom för att det är alldeles extra hemskt eller alldeles extra puckat. I kategorin alldeles extra puckat placerar jag ovanstående.

Veckans fototriss har temat ”tidens tand”. Alla bilder är tagna i Lappfjärd: den med fönstret för några dagar sedan och de två andra sommaren 2006. Klicka för att se större.

Det fanns mycket is att leka med i Lappfjärd.