Sidorna som är till för att tjäna pengar på folks vilja att få saker gratis ploppar upp som svampar ur marken. Åtminstone om man, som jag, läser en hel del dagboksbloggar kan man se reklam för Gratisbio och liknande sidor fara omkring överallt. Det är sidor där man samlar poäng på olika sätt, och när man har kommit upp i en viss poängsumma kan man välja presentkort från diverse olika butiker m.m. Med tanke på hur de här sidorna förökar sig så går det antagligen väldigt bra för dem. Frågan är hur bra det går för människorna som är förutsättningen för deras existens.

Jag reggade mig på Gratisbio någon gång förra året. Jag var nyfiken på om man som ”vanlig” person kan tjäna något på att vara med där. Svaret är kanske. Att få presentkort på tusentals kronor, som vissa skryter med, funkar såklart för bara dem som har möjlighet att värva många medlemmar, t.ex. genom att de har en väldigt välbesökt blogg. Om man däremot inte samlar poäng genom att värva, utan bara genom att klicka på länkar, delta i tävlingar, gå genom sidan när man ska handla i vissa nätbutiker osv, så är det rätt trögt och för de flesta personer inte värt besväret. De som verkligen får ut något av det är de inblandade företagen och de som kan värva många medlemmar. För genomsnittsmedlemmen är det sannolikt slöseri med tid – jag räknar det i alla fall som slöseri med tid om belöningen är att man lyckas skrapa ihop typ en biobiljett i halvåret.

Men svaret är som sagt kanske. Det går ju att få ihop något utan att att värva en massa också, om man är villig att ta lite krångel och inte förväntar sig att det ska gå snabbt. (Jag sitter just nu och väljer vilka butiker jag vill ha mitt presentkort på 700 kr från. Tjohej.) Exempelvis har Gratisbio ett ”erbjudande” just nu där man genom att regga sig på en spelsida och sätta in ungefär 100 kr där får 1000 poäng. 1000 poäng motsvarar ett presentkort på 300 kr, så det är typ som att få 200 spänn. Om ni nu tänker ”äh, orka” så är ni vettiga människor. Om ni däremot tänker ”oh, vill ha”, så kan ni regga er med den här länken så får jag poäng för att jag värvar er. Moahaha.

Man kan få poäng om man bloggar om dem också. Men jag får nog inte många poäng för det här inlägget, eftersom jag inte hyllar dem. Heh.

(Del II kommer handla om sidor som belönar folk om de deltar i undersökningar – vilka av dem som eventuellt kan vara värda ens tid, om man villig att ”sälja” sig på det sättet, och vilka som bara är värdelösa.)

Jag vinklade upp persiennerna och en varm våg slog in genom glaset och träffade mig i bröstet, den första i år. Solsken på riktigt, inte bara grått dagsljus. Igår stod folk på busshållplatsen med ansiktena vända mot solen, lite uppåtvända, och jag mindes någon artikel på temat ”så här tycker utlänningar om svenskar” där någon kommenterade att så fort det börjar bli lite ljust och varmt på våren så står svenskarna utomhus och blundar.

Det är intressant, tycker jag. Inte svenskar-grejen, utan hur man påverkas av en sådan sak som ljus. När jag vaknar på morgonen och ser att väggarna är alldeles gyllene istället för blekgrå kan det kännas som att kroppen får glädjefnatt. Inte bara ”vad fint, sol”, utan en stark fysisk reaktion. Energi.

   
Favorithalsband för tillfället. Jag visste inte att pärlorna inte var helsvarta förrän de hamnade i starkt solljus.

Och just det, ny layout idag.

Igår var på vi studiebesök på medicinska biblioteket. Det var intressant. Men sjukhuskorridorer är smått obehagliga. Döda, liksom.

Diskdrake. Numera dräpt.

Jag köpte en ny deo igår och sniffade tydligen inte tillräckligt noga på den i affären, för när jag kletade på den idag slog det mig att den luktade… My Little Pony. Jag skojar inte. När jag var liten hade jag någon My Little Pony som var parfymerad för att lukta godare än de andra ponysarna. Den var rosa och jag tror att det var meningen att den skulle lukta glass eller sockervadd eller något. Den här deon luktar som den. Plastjordgubbe. Så om ni råkar passera någon i Uppsala som luktar slisksöt plastleksak så kan det vara jag.

Förresten är jag allmänt trött på den här layouten nu. Ska nog göra ny snart. Varning för ombyggnad.

Fyrisån.

90-talet vill ha sina skor tillbaka. Eller i alla fall tycker jag att dessa läskigheter ska skickas tillbaka genom den reva i tiden de smög sig in genom. Men på Din sko är de glada.

Fina kursmänniskor på V-dalas pub. Hur man vet att man är ute med B&I-folk:
* Det smids planer om ett bibliotek med utskänkningstillstånd och diverse författare som gästbartenders. Och i källaren skulle det hållas en hemlig slagsmålscirkel där man kastar böcker på varandra. ”Inga kulturkoftor, inga birkenstocks.” Jag tror starkt på det.
* Det skämtas om Melvil Dewey.
* Någon påpekar att Valfrid Palmgren var snygg.

Förra året hoppade jag på projektet 52 foton, som gick ut på att man skulle ta en bild på sig själv varje vecka. Jag var dålig på det. Inte på att ta bilderna, men på att lägga upp dem. Så här har ni de sista, tagna mellan vecka 39 och slutet av året.

(Klicka för att se hela bilderna.)

Och jag märkte just att de är alldeles för hårt komprimerade. Fult. Men jag orkar inte göra om. Bah.

Bilder från Tech Noir-kvällen förra helgen, som jag har glömt att lägga upp. Jag skrev förut att jag ville se Red Cell också. Men sedan blev det som det brukar med klubbspelningar: jag såg bara två låtar och de lät rätt taskigt och var allmänt icke-engagerande. Aja.