(Det här skrev jag egentligen för två veckor sedan, men postade det inte. Nu när jag läser det igen tycker jag att det är så fnissframkallande att jag postar det ändå. För övrigt tycker jag fortfarande att den ursprungliga möbleringen var bäst.)

Markus och jag har vårt första samboproblem, haha. Inredningskrig. När jag var i Finland köpte han en tv och flyttade sedan soffa och soffbord, med anledningen att eftersom tvn är mindre än filmduken vi hade på väggen förut bör man sitta närmare den. Jag ansåg att det såg ut som definitionen av fail och har stört mig på det sedan vi kom tillbaka hit efter nyår. Så efter ett antal konversationer som har sett ut ungefär så här…

Jag: ”Kan vi inte flytta tillbaka grejerna? Det här ser ju helt retarded ut.”
Markus: ”Du är så konventionell. Jag tänker utanför lådan.”
Jag: ”Det är fult utanför lådan!”

… har vi möblerat om på ett tredje sätt, som både uppfyller mitt krav att inte ha soffan mitt i rummet och Markus krav att få sitta med fejset tryckt mot tv-rutan. Jag är inte direkt nöjd, men det är i alla fall bättre än epic fail-varianten.

Sammanfattningsvis tycker han att jag är fånig som stör mig så mycket på hur det ser ut och ska ha det precis på mitt sätt och jag tycker att hans snack om diagonal mellan skärmkant och tittare (eller vad det nu var) är lika fånigt nördsnack, och att om han inte kan se ordentligt på en 46-tums tv på tre meters avstånd så borde han lösa det problemet genom att skaffa glasögon och inte genom att göra bajs av inredningen i det rum där jag befinner mig större delen av tiden jag är hemma. (Jag har skrivbordet i samma rum.)

Samtidigt som jag är irriterad på att inte få ha rummet som det ser bäst ut, så tycker jag att hela grejen är rätt komisk. Och fjantig. Jag har också roligt åt att ha råkat provocera Markus tillräckligt för att han ska höja rösten åt mig, vilket verkligen inte händer ofta.*

* = Det kanske låter lite skumt, jag vet inte, att efter fyra år tillsammans se det som så ovanligt att ens partner höjer rösten åt en. En del personer anser att det är något fel om man nästan aldrig bråkar. De kan ju skita på sig, tycker jag. Vi är båda väldigt odramatiska personer och dessutom bodde vi de första tre åren i olika städer, vilket sannolikt medverkade till att vi aldrig utvecklade något vanligt vardagstjafsande. Men det kommer väl nu när vi bor ihop, heh.