Jag reagerade också på den stora halten recensioner som använde sig av förklaringsmodellen ”den talar till min inre tonårstjej”. Hey, det har ju JAG patent på! ;)

PS: Ska läsa Elizabeth Hands sågning på en gång. Har varit sugen (ha!) på att läsa något av henne ända sedan jag snubblade över Generation Loss på Amazon. Har du läst?

Jag har inte läst Generation Loss, men jag har läst hennes novellsamling Saffron & Brimstone. Riktigt bra. :)

Word!
Jag sågade också DN’s recension av filmen av exakt samma skäl som du gjorde… :)

håller med dig :)

Jag såg den idag. Tyckte den var bra.
Men jag tror att böckerna är bättre. Ska läsa dom när jag får tid.

Ja den där Harry Potter-liknelsen har jag inte heller riktigt fattat.

[...] Uppdatering: Oops. Jag får visst inte ha nån inre tonårstjej. I’m so so sorry. Kanske får jag ha en inre elvaåring? Och tydligen är det Bokhore-Helena som var först med uttrycket, det var ju lite mera ledsamt för henne läser jag rätt ofta och det är fullt möjligt att hon slog an en sträng där som jag sen tyckte var min egen när jag långt senare läste & såg Twilight. Eller så är det helt enkelt så att vi är många som kommer ihåg just de där heta, svärmiska, besatta känslorna som vi hade som tonåringar, där känslorna var så starka att själva förutsättningen för dem var att föremålet för kärleken befann sig på stort avstånd (i en bok, i en film, på andra sidan Atlanten) för annars skulle vi brinna upp eller ännu värre, konfronteras med verkligheten. Jag tror inte att mitt känsloliv är så väldigt mycket mer unikt än mitt språkbruk. ——————– Läs även andra bloggares åsikter om Twilight, Stephenie Meyer, Ljudet av ditt hjärta, bok blir film, Elizabeth Reaser Postat i böcker, film. Taggar: böcker, bok blir film, film, Ljudet av ditt hjärta, Stephenie Meyer, Twilight. [...]

Det där om Harry Potter var en av de värsta liknelserna jag någonsin har hört. Jag förstår mig inte på de som jämför HP och Twilight. De enda likheterna jag ser är, som du nämnde, att böckerna har sålt riktigt bra bland barn och ungdomar, den närmast fanatiska fankretsen och att Robert Pattinson dyker upp i båda filmatiseringarna som tvålfager hunk. Där tar likheterna slut.

För Harry Potter handlar ju verkligen om en tonårstjejs kärlek till en övernaturlig varelse och Twilight handlar ju självklart om ett gäng vampyrer som går i skolan för att lära sig att bli bättre vampyrer och sedan måste rädda världen.

Den som skrev ”…flickor som börjat fundera på om pojkar och flickor kan göra annat tillsammans än ropa: ”Wingardium leviosa!” kanske borde ta i beräkning att Harry och hans vänner är elva år i första boken och inte kommer in i puberteten förrän längre fram i serien. Och då får vi kyssarna. Okej, inget pubertalt sex, men vem vet vad som händer i Hogwartskorridorer när inte Harry är där.