Jag har några gånger klagat över att jag inte fotar (och fotodagbokar…) lika mycket nu som förr. Men när vi var på Åland väcktes besattheten tillfälligt igen när jag, bror och kusinerna var ute och fiskade och jag övertalade dem att vi skulle gå iland på en ö som jag blev helt förälskad i. De andra fattade väl ingenting, men jag tyckte att den var så himla häftig. På avstånd verkade den platt och död, en nerslipad, långsträckt klippa med några vridna och trassliga träd som tryckts mot marken av vinden och brist på jord. Nära var den inte slät utan full av sprickor och bitar, inte död utan full av färg från mossor och lavar. Lägg till orange ljus från kvällsolen och ni har mig som lyckligt studsar runt med kameran, kryper på marken och får lera i skorna.

Och den hade en jävla stämning, ön. Det kan ha något att göra med vad jag hade läst innan (Clive Barkers Books of Blood, i synnerhet novellen ”Scapegoats” om några personer som går iland på en ö dit de drunknade förs av strömmarna), men jag tänkte mig den som platsen för en skräckberättelse om gamla gudar som väntar på att stiga upp ur havet och på natten skulle tecken lysa från de stora stenarna som låg och såg utslängda ut här och där. Mums.

Här finns mer foton från resan. En favorit är detta. Jag menar, ljuset!

Andra bloggar om: foto, fotodagbok