23:55. Jag går och lägger mig. Frivilligt.

Något måste vara fel. Sett några flygande grisar på senaste tiden? ;)

Trött, tröttare, tröttast. Och vårt sista projekt, vår motsvarighet till b-uppsats, ska lämnas in på måndag morgon och min text är verkligen inte i närheten av att vara färdig. Blö. Blir nog inget Tech Noir för mig imorgon kväll.

* Hamnade mitt emot tre fjortisflickor på tåget. Samtliga hade toktjockt lager underlagskräm och puder i alldeles fel färg, lika tjockt med ihopklumpad mascara och som kronan på verket massor av läppklet i samma färg som huden. De var faktiskt något av det värsta jag har sett i sminkväg någonsin och det vill inte säga lite. Läskigt. Jag koncentrerade mig hårt på min bok för att inte glo.

* Såg även två hårdrockspojkar med skinnjackor och handskar. Det var typ 30 grader, ffs!

* Och Aftonblajet rapporterar att en japan upptäckte att en okänd kvinna bodde i hans garderob. Okej… Nu kommer jag inte alls få konstiga bilder i huvudet när det knäpper hemma hos mig på nätterna. Har inte riktigt listat ut vad det är. Kylskåpet? Nåja, där får det i alla fall inte plats någon. Förutom en sån där fågelman som i Fjärilen från Tibet… Hjälp!

Min tjocka dagbok med lås fick jag julen 1991, men bortsett från den första sidan började jag egentligen inte skriva i den förrän hösten 95. Sedan skrev jag i den då och då i fyra år, tills mitten av nian. Fet censur på mycket som står i den, kan man säga. Den första sidan delar jag dock gärna med mig av:

Japp, en lista på juklappar jag fick samtidigt som dagboken. Sådär skrev jag alltså när jag var sju. LILLA SJÖ-JUMFRUN BILDÄR. Helt underbart. Observera också det töntiga tillägget som jag uppenbarligen gjorde några år senare.

Jag rensade i lådan under sängen och började såklart bläddra i gamla dagböcker och kalendrar. Dagböckerna har jag många gånger övervägt att elda upp (men då skulle jag säkert ångra mig om 15 år). Det är väl jättelarvigt att mig att halvt dö vid tanken på att någon skulle kunna läsa det rätt harmlösa kludd jag producerade i början av mellanstadiet, men så är det. Och högstadiedagboken sedan… The horror.

Kalendrarna vet jag inte riktigt varför jag har sparat dem, men några gånger har de varit bra att ha. Jag skummade igenom våren 2004 och den såg väldigt rolig ut om man jämför med denna vår. Överallt fika, filmkvällar, festande och klubbesök. (Var fan kom pengarna ifrån, förresten? Både Hanna och jag hade ju bara studiebidrag för halvtid och jag jobbade nästan bara mot slutet av våren.)

En typisk händelse nu för tiden: Markus ringde för några timmar sedan och sade att det är synthfestival idag, men han visste inte om han orkade gå. Jag sade att jag orkar nog inte heller och jag borde skriva. En lördagkväll: jag pluggar, han bygger bil. Jag känner att jag borde kanske jobba lite på det här med ett roligare liv… När allt är skrivet och terminen är slut, dvs. Ha.

På tal om Markus, bläddra fram några veckor i kalendern år 2004 och man hittar 5 juni. Då träffade jag Markus första gången, när jag gick på 80′s med Anna och ett gäng andra. Bläddra igen. 12 juni. ”Fika & bio med Markus. Tåget 18:55.”

Ahaha! Jag minns att jag var rätt nipprig innan och tappade min middag på köksgolvet när jag tog ut den ur mikron och det första jag gjorde efter att vi hade hälsat på varandra i stan var att gå in på McDonalds med orden ”Jag måste köpa pommes frites, jag tappade min mat på golvet.” Jag minns också att när vi hade skaffat biobiljetter och promenerade till Gamla stan höll jag en lång och upprörd utläggning om att bokförlag är dumma som döper fantasyböcker till ”Sagan om …” Bra att man inte gör skumt intryck, typ. ;)

Shit. Så länge sedan.

Allvarligt, Word. Det där är ju pinsamt.

Andra bloggar om: word, stavningskontroll, grammatik

Mitt område är omringat av jordvallar och grushögar. Hah. Och igår såg jag lastbilar åka iväg med några av dessa lådor som ska föreställa hus. En månad kvar nu. Hjälp. Redan? Gah, vad jobbigt. Jag har ju mycket mer grejer nu än när jag flyttade hit.

Jag lite smått börjat rensa och kasta saker. Två kassar kläder och två kassar tidningar och tidskrifter har rykt, och mer ska det bli. Har en del kläder och massor av accessoarer som jag inte riktigt kan bestämma mig om jag ska orka försöka sälja dem eller inte. (Har sålt för över 1000 kr på Tradera i år, älska den sidan.) En klar nackdel i sådana här situationer är att jag är väldigt dålig på att slänga saker. Jag har diverse grejer här som jag över huvud taget inte har petat på sedan jag flyttade hit, men ändå slänger jag dem inte. Skärpning!

Något som också känns väldigt fjantigt är att bredvid bokhyllan står en låda med en lampa som jag köpte innan jag flyttade hemifrån och den är, som sagt, fortfarande i sin låda, och i hallen står en skoställning som jag köpte för över ett år sedan fortfarande inplastad. Jag är så bra.

En fågel viskade i mitt öra att alla som är behöriga blir antagna till biblioteks- och informationsvetenskap i Uppsala i höst. Då blev jag glad. Och nervös, på ett nytt sätt. Förut var det ”tänk om jag inte”, nu är det mer ”hjälp, nu kommer jag inte undan”.

Alla vägar leder till Uppsala, verkar det som. Markus jobbar ju som sagt där nu och ska hyra en lägenhet i andra hand där juni-augusti, så jag lär ju vara där en del i sommar också.

Alla veckor jag har varit lat och inte lagt upp någon bild till 52 foton.

Jag har några gånger klagat över att jag inte fotar (och fotodagbokar…) lika mycket nu som förr. Men när vi var på Åland väcktes besattheten tillfälligt igen när jag, bror och kusinerna var ute och fiskade och jag övertalade dem att vi skulle gå iland på en ö som jag blev helt förälskad i. De andra fattade väl ingenting, men jag tyckte att den var så himla häftig. På avstånd verkade den platt och död, en nerslipad, långsträckt klippa med några vridna och trassliga träd som tryckts mot marken av vinden och brist på jord. Nära var den inte slät utan full av sprickor och bitar, inte död utan full av färg från mossor och lavar. Lägg till orange ljus från kvällsolen och ni har mig som lyckligt studsar runt med kameran, kryper på marken och får lera i skorna.

Och den hade en jävla stämning, ön. Det kan ha något att göra med vad jag hade läst innan (Clive Barkers Books of Blood, i synnerhet novellen ”Scapegoats” om några personer som går iland på en ö dit de drunknade förs av strömmarna), men jag tänkte mig den som platsen för en skräckberättelse om gamla gudar som väntar på att stiga upp ur havet och på natten skulle tecken lysa från de stora stenarna som låg och såg utslängda ut här och där. Mums.

Här finns mer foton från resan. En favorit är detta. Jag menar, ljuset!

Andra bloggar om: foto, fotodagbok