Idag fick jag ett mail med rubriken ”Du har fått pengar”. Sånt är alltid trevligt, även om det bara handlar om 100 spänn. Och på tal om pengar så har jag sålt en massa skrot på Tradera för sammanlagt 500 den senaste tiden. Känns inte helt fel.

Idag fick vi också veta att morgondagens lektion 9-12 tydligen är frivillig och till för dem som vill jobba mer med filmerna i datorsalen. Wooh! Oväntat lediga dagar är skiten.

Mindre bra är kanske att jag somnade hemma hos familjen när jag var där förut. Jag låg och läste i Thomas säng, lade undan boken och sov som däckad i en trekvart tills mamma kom och undrade vad jag gjorde. Då tänkte jag att det var dags att åka hem till mig och sova vidare. Fast nu är jag såklart pigg igen.

Calliope skrev ett underhållande inlägg om omslagen till diverse böcker med övernaturlig romantik. När jag hade fnissat färdigt slogs jag av samma sak som när jag stod i kassan på Coop och glodde på omslagen till Harlequin-böcker: männen är nästan alltid mörkare än kvinnorna.

Kollar man på Harlequins engelska hemsida är det vanligaste paret antingen en mörkhårig man och en ljushårig kvinna eller så är båda mörkhåriga men kvinnan har oftast blekare hud. Mörkhåriga kvinnor med ljushåriga män finns knappt. Vad är detta?

På grundkursen i genusvetenskap för några år sedan hade vi en bok som hette White av filmvetaren Richard Dyer. Mest handlade den om representationer av etnicitet, men det fanns också avsnitt om ”vithet” och kön. Dyer menade att kvinnor i visuella media generellt respresenteras som ljusare än män. Ljusare kläder, ljusare hud, ljusare hår, mer ljus riktas mot dem och det reflekteras också mer på dem genom långt hår och mer bar hud.

Uppenbarligen är det ett ideal som gestaltas, men vilket? När det gäller äldre representationer skulle man kunna göra det enkelt för sig och förklara det med att det ansågs fint att vara blek (enligt Dyer målades kvinnor som ljusare redan på antiken, vilket inte är så konstigt då de förväntades hålla sig inomhus) men den förklaringen håller inte riktigt nu.

Att vara blek är inte idealet för vita kvinnor idag, utan idealet är snarare att ha ett visst mått av solbränna. Därför måste alla dessa bilder av ljusa kvinnor och mörkhåriga, solbrända män vara ett, kanske omedvetet, uttryck för något som är äldre och sitter djupare än solbränne-trender. Idén om kvinnan som renare och mer oskuldsfull än mannen är min gissning.

Det kan verka paradoxalt, eftersom kvinnorna i böckerna kan vara allt annat än oskuldsfulla, men vissa saker hänger tydligen kvar längre än andra. Och så har vi såklart det gamla vanliga skillnadsgörandet – män och kvinnor ska göras olika på alla sätt tillgängliga. (Eller nästan alla sätt, för det är ju grader av vithet det handlar om. Jag ser bara västerländska utseenden på omslagen…)

Andra bloggar om: genus, ideal

”On Linguistic Vulnerability”

Läsa Judith Butler på engelska, fan i helvete. Det tar hundra år att komma igenom bara 40 sidor, för att jag måste läsa så långsamt för att hänga med i resonemangen.

Förresten tycker jag inte om min mage för tillfället. Igår kändes det som att jag hade mensverk upphöjt i hundra fast jag inte hade mens, idag har jag mått illa. Var normal imorgon, tack.

Jag har just meckat ihop ett bildspel med bilder och ljud som jag tog förra veckan när jag och Janet var vid Kulturhuset och spionerade. Det är inte världens vackraste skapelse, i synnerhet inte eftersom ljuden är inspelade med min mobil istället för med något vettigt verktyg. Men det får duga. Jag kanske putsar lite mer på det imorgon. Jag har sett några av de andras och vissa verkar väldigt ambitiösa och fina.

Jag har inte använt Movie Maker förut, men det var ju lätt som en plätt. Lekhumör!

(Ljud och bild på Kreativt skrivande? Jo… ”Utvidgat textbegrepp.” Nu borde jag läsa lite semiotisk teori inför morgondagens analys.)

I tidskriften Enhörningens forum finns en recension av senaste numret av Mitrania. Handlingen i min novell beskrivs som En ”deckare” om en privatdetektiv som får i uppdrag att söka upp en Gargoyl. Han beger sig till Gamla Stan vilket är ett tillhåll för alla slags varelser.

Där hajade jag till. Han? Jag-berättaren är ju en kvinna. Och sedan slog det mig: jag nämnde nog aldrig huvudpersonens kön i novellen. Hah. Det här blev intressant.

Senare tillägg: nu har jag kollat. Jag nämnde det visst, men inte förrän mot slutet.

Jag skrev för ett tag sedan att jag behövde en ny mobil. Inte långt senare ringde mamma och meddelande att pappa hade fått en mobil av en kund och att jag kunde ta den. Så nu har jag en Nokia 6230i. Praktiskt och ekonomiskt.

Jag gillar telefonen. Enda problemet är att skalet var rätt slitet, så jag beställde ett nytt. Det skulle vara rött men jag har fått ett som snarare är rosa. Suck. Färgblinda jävla försäljare.

Eller jo, det fanns ett problem till. Personen som gav den till pappa hade inte haft vett att rensa bort sitt skrot först, så det fick jag göra. Kvar fanns foton, telefonbok, sms och en del information av det känsligare slaget, som koden till ett klubbhus (pappa jobbar åt några golfklubbar). Smart.

Jag måste haft en tråkig dag, eftersom jag tyckte att ”Men allvarligt! Behöver vi verkligen kissa i världens renaste vatten?” var askul. ;)