Kör upp era knytnävar någonstans, idioter
När man läser en bok eller ser en film, är det viktigt att föremålet för huvudpersonens kärlek är åtråvärt i ens egna ögon? Eller i alla fall inte helt frånstötande? Nej, inte direkt. Men jag vill förstå. Det skär sig om man inte förstår.
Jag läser Broken, en av Kelley Armstrongs böcker om varulven Elena och hennes flock. Elenas pojkvän Clay ser ut som en gud och har ett rykte som får de flesta att darra av rädsla. Deras förhållande är väldigt passionerat, vilket jag minns att jag gillade första gången jag läste Biten för flera år sedan. Men nu är det inte lika kul längre, eftersom jag inte fattar hur Elena står ut med hans buffelbeteende. Okej, utseendemässigt är han tydligen jävligt sexig, men våldsamheten mot andra och det kräkframkallande ägandebeteendet mot henne är inte hett någonstans. Min magkänsla säger att det inte går ihop, hur kan någon så självständig som Elena stå ut med någon som är så jäkla svartsjuk? Men egentligen följer det bara det större mönstret, för så är det ju ofta med de ”starka” hjältinnorna: de ska ha en man som är sju resor värre än de själva. Är Hon stormvarning så måste Han enligt könsrollernas regler vara en hel jävla naturkatastrof.
En liknande upplevelse: Första gången jag läste Deverry-böckerna av Katharine Kerr var för kanske åtta år sedan och jag mindes Rhodry med något sorts drömprinsen-skimmer. Läste om de första böckerna för ett tag sedan och undrade hur i helskotta jag kunde uppfatta honom som attraktiv. Onödigt våldsam machofjant som inte verkar utnyttja mer än en fjärdedel av sin tankeförmåga – nej tack, det spelar ingen roll hur alvsnygg han är.
Jag är verkligen så trött på den där kopplingen mellan män, passion och våld. Ni vet, så fort någon snubbe kommer för nära hjältinnan så ska hennes karl slå honom på käften, eller åtminstone hota med att göra det. Och hjältinnorna bara accepterar det. De protesterar kanske lite, men på det stora hela verkar de (och författaren/filmskaparen) se det som självklart att deras män slår ner folk åt höger och vänster av en så löjlig anledning som ofta omotiverad svartsjuka. Vad är den jävla grejen? Könsrollskramande och romantisering av svartsjuka. Hurra…
Urk, bara urk. Bortsett från elakhet och liknande icke önskvärda beteenden, så är överdrivet revirpinkande något av det mest oattraktiva som finns.
8 kommentarer
Elise
Jag håller med! Nu var det visserligen väldigt länge sen jag läste Deverry-serien, men jag minns Jill som svårt cool och Rhodry mest bara som jobbig och irriterande.
Jag står inte ut med svartsjuka, varken i verkliga livet eller i litteraturen!
”Är Hon stormvarning så måste Han enligt könsrollernas regler vara hel jävla naturkatastrof.”
Wordy McWorderson.
Jag blir så trött på sånt.
Ika
Det här får mig att tänka på mina egna svårigheter med Stephanie Meyers Om jag kunde drömma, som jag fortfarande inte har hunnit blogga om. Åtminstone på de svenska bokbloggarna har den fått rätt mycket uppmärksamhet, och vad jag har sett är uppmärkjsamheten i princip uteslutande positiv. Och själv hade jag så oerhört svårt för böckerna. 17-årig tjej blir tillsammans med i princip äldre vampyr (ety han är odödlig och evigt ung) med perfekt utseende och alldeles kall hud. Han kan allt, han räddar henne ständigt ur farofyllda situationer, han vill att hon ska lita på hans beskyddarförmågor och beskyddar henne t.o.m. från sina egna lustar att döda henne. Är det någon som tycker att undertonerna i det här känns både bekanta intill tjatighetens gräns och dessutom ganska obehagliga?
Åka
Jag läste nyss om The Summer Tree av Guy Gavriel Kay och kom på mig själv med att bli irriterad på prins Diarmuid på precis det här sättet. Han är i grunden hygglig, men beter sig fullständigt arrogant mot alla tjejer — och de älskar honom. Jag hade hunnit bli riktigt arg på honom när Kim och Sharra bestämde sig för att hälla kallt vatten över honom. Rätt åt honom.
Jag har absolut inga minnen av vad som händer i fortsättningen. Får väl se om jag ids läsa vidare.
Christer
Ja, en del i hela problematiken med mäns våld, mot kvinnor och andra, är att många kvinnor, eller kanske kvinnor i en viss ålder, uppskattar dessa onödigt våldsamma machofjantar… Samhället skickar också dubbla signaler genom böcker, film mm; det är inte bra med våld, men ohhh så sexigt det kan vara!
Machofjantarna vet helt enkelt inte hur de ska bete sig, men det brukar ju gå över med åldern…
Johan Lundin
Jag håller inte med.
Maria
Johan – Om vad, mer specifikt? ;)
Johan Lundin
I största allmänhet, jag skapar mig en motståndsidentitet! SO DON’T FUCK WITH ME!
Arianrhod - om litteratur och skrivande - » Nyligen läst om varulvar
[...] Det finns vissa saker som stör mig med romanerna om Elena och flocken, men på det stora hela är de underhållande, kaxiga och spännande och jag släpade med mig Broken överallt för att kunna läsa en snutt när som helst. [...]