Tjoho. Jag har riktigt kul med min essä om att skriva just nu.

Smakprov:

Under hela min barndom strövade jag omkring och gick på ständig upptäcktsfärd i naturen, hittade till gårdar i grannskapet, en guldgruva av gamla lador, övergivna hus och förbjudna ställen av alla de slag, varav en del antagligen var livsfarliga, till exempel vattenreservoarer och brunnar övertäckta med lösa bräder. De här strövtågen är intimt förknippade med berättandet, för det finns alltid ett spökjag, en fiktiv jagperson i sådana miljöer.
- ”Att springa och skriva”, Joyce Carol Oates

Ett spökjag. Så det är vad hon kallas, den genomskinliga närvaron bakom min axel. När jag går bland kolonilotterna i skymningen och ser små stugor och rufsiga växter, är det hon som går ett steg bakom och ser mörkret rinna runt sina bara fötter. Där jag ser skugga ser hon en varg med pälsen full av natt och stenarna på marken är klor på hans spända tassar.