Jag kom hem från sötnos i Linköping imorse och nu längtar jag bort igen. Till Lappfjärd, den här gången. På fredag bär det av. Jag vill ha lugnet och luften och tystnaden på natten då man bara hör forsen. Jag vill kliva ur bilen, gå ett varv runt husen och känna att jag är hemma.

Jo, jag tänker på Lappfjärd som ett andra hem. Jag skulle inte vilja bo där, för det är för långt ifrån allting, men jag skulle inte heller vilja vara utan det.

Kluvet det där, vad som är ”hem”. Min lägenhet är nog mest bara platsen där jag bor. Min familjs radhus är hem på riktigt, trots att jag inte vill flytta tillbaka dit. Jag trivs bra med att bo här, men om jag skulle flytta till en annan lägenhet imorgon skulle det inte finnas några känslomässiga band att klippa. Det här är bara en bostad, inte ett hem. Jag undrar hur länge det dröjer tills jag har ett eget.